Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Den röda gåvan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
DEN RÖDA GÅVAN
Korridoren löpte i husets längdriktning och
upptog närmare hälften av det. Den var bred
som en gata.
I den andra delen låg sjuksalarna,
tvättrummen, förrådet och teköket. Överallt var väl
upplyst av runda lampor, stora mjölkfärgade klot
som hängde ner från taket. Från husets gavlar
stack ligghallarna ut i den blåsiga småskogen.
Man tänkte att de räckte ut sig som en famn.
Sanatoriet var byggt på krönet av en ås med
en brant och besvärlig tillfartsväg.
Sen bredde ödemarken ut sig runtom. Den
hade en väldig ringformig vidd, slappt
omfluten av horisonten. Dess kännemärke var
evigt detsamma: orörlighet. Forsar dånade och
snöskred rutschade ner i dalarna, men landet
var lika oföränderligt stilla. Endast himlen
brydde sig om att skifta. Den blåste upp
långvariga stormar och tände norrskenet och de
klumpiga stjärnbilderna. Polstjärnan brann på
valvets mörkaste fläck. Av ljuset från
stjärnorna och glansen från snön vävdes ett slags
skimmer som hängde halvvägs uppe i rymden.
Men även det var mera stillhet än ljus. Själva
vinterkölden var stel och andlös.
En dörr gled upp inne i det upplysta huset.
Skuggan av dörrkanten tecknade en vass kil på
det glåmiga väggfältet bredvid. En ung
lappkvinna kom ut i korridoren. Hon var klädd
i ett nattlinne av lärft, som liknade en
karlskjorta med nervikskrage och stickade
bröstveck. Kring axlarna hade hon svept en röd
sjukhusfilt. Och hon passade noga på att ingen
snibb släpade och tittade ängsligt neråt golvet
tills hon var säker på sin sak.
Då rätade hon på halsen, som var kort och
onödigt bred för en kvinna. Som hon var
ensam i korridoren vågade hon kasta en blick
på sin spegelbild i fönstret. Hon såg en eldröd
skymt på flykt genom mörkret. Det var hon
själv. Hennes gång var lätt, filten smög sig
smidigt efter hälarna. När hon passerade
dörrgläntorna till andra salar motstod hon
frestelsen att kika dit in. Flickan gick som hon gått
över kalfjället. Hon hade platt huvud och ett
mongoliskt ansikte, liksom utan nerver.
Näsryggen var låg, så att ögonen kom att sitta
flackt. Om natten bildade de två sneda svarta
skåror, ty hon slöt dem aldrig riktigt medan
hon sov.
Bakom henne öppnades dörren på nytt, och
skuggan av dörrkanten for i väg uppåt väggen.
Den skar sig fram men hasade sig sakta
tillbaka.
Ännu en flicka kom tassande ut i gången.
Hon var svarthårig och kortväxt. Kroppen var
slankig och späd som slaktkroppen efter ett
lamm. Den skyldes endast av en grov särk.
Under fållen skymtade de nakna fotlederna,
gyllne i färgen och fastare än man kunde
väntat. De rörde sig kvickt om varandra,
flickan hade bråttom och var på språng.
Den lilla var en lapska från fjällen i
nordväst och yngre syster till den första flickan.
De hette Maria och Ibba Saulo, men oftast
nämndes de i klump och kallades helt enkelt
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
