Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Den röda gåvan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
att hon gift sig förmöget, dels för att dölj a den
hemliga sorgen över sitt lyte. Döttrarna älskade
henne lydigt, men mera som de varit hennes
tjänarinnor än hennes barn.
Ibba blev först sömnig av det förtroliga
pratet. När de var säkra på att ingen av de
andra kvinnorna på salen gav akt på dem,
hände det ibland att Maria gnolade en sång
för henne:
Vakna, somna — kanske nästa kväll
långt i fjärran på ett annat fjäll...
Längre kom hon inte, fortsättningen gick för
högt för hennes undertryckta röst. Men orden
"nästa kväll" stannade i hjärtat som ett slags
löfte om befrielse. Det låg något sällsamt gömt
i dem. Sången var en liten lappvisa som hon
hört modern sjunga innan hon blev sträng och
sluten och satt vid elden med bortvänt ansikte.
Det fanns många liknande sånger. De begynte
klynka så sakta i henne. En om en lappgosse
som jagade en okänd fågel ända bort till havet
bakom den sjunkande solen. Sinom tid
återvände han blind till kärestan. Men sen försökte
hon visa bort dem som de med ens blivit
närgångna. Den lilla systern sov redan. Kring
huset hördes svaga ljud liksom av steg. Men
det var inte av människor utan av vindstötarna
som studsade mot den isiga sluttningen. För
dem som kände oro förut var de ängslande
att höra.
Tystnaden hade gått som vanligt, men denna
kväll började de båda systrarna inget samtal
om hemmet. De låg i sina bäddar med slutna
läppar och andades genom spända näsborrar.
Ventilerna stod öppna och nattluften strök in
i rummet, doftande frusen bark från de frostiga
träden i skogskanten.
— Sover du? frågade den äldre systern lågt.
Det var något hon hade på hjärtat. Men hon
gruvade sig, det var svårt att få fram det. Hon
hörde att den lilla var vaken och prasslade med
sina barnsliga lemmar mellan lakanen som om
hon snavat i högt gräs.
•— Doktorn har lovat mig att jag får resa
hem i övermorgon, sade hon till sist rakt på
sak.
Därpå väntade hon en stund. Hennes hjärta
klappade fast hon bara talat sanning. Hon
tänkte inom sig: om jag varit klok nog att
berätta det medan vi var ensamma i
korridoren! Ty hon trodde att den lilla skulle sätta
sig upp i sängen och kanske ropa av
överraskning, så att de andra kvinnorna vaknade. Hon
var en gammalklok flicka. Men Ibba låg
plötsligt orörlig och teg. Hon gjorde sig långt borta
likt ett djur, när jägarna tvingar det att gömma
sig på öppna marken. Den andra tryckte kinden
så hårt mot kudden att hon bet i köttet.
— Han har skrivit ett intyg på att jag är
frisk igen. Det har han sett på plåten,
sludd-rade hon. Sen blev hon mera sansad av att
ingenting hände. Det är en stor lycka att jag
får komma hem till renslakten, annars måste
mor betala en piga, sade hon. Om du är vaken
så begär j ag att du säger j a eller ger mig något
svar.
Men det dröjde en dryg minut innan den
lilla lät höra av sig. Hon viskade en fråga:
— Vad har han sagt om mig?
— Att du måste stanna kvar här tills du blir
lika frisk som jag.
— Du ljuger ...
•—- Varför har du annars kommit hit, dumma
lappjänta. Kan du inte fatta att det har en
mening? Doktorn säger att du är på
bättringsvägen, men än är du inte stark nog att arbeta
och mjölka vajorna.
— Du ljuger, du ljuger, flämtade den lilla.
Det var inte det felet att hon rös av kylan.
Sen svarade hon inte ett ljud vidare på de
kloka förmaningarna från systern. Tankarna
var nakna och klara i hennes huvud,
knappast skrämda ens som hennes andedräkt. Men
tungan nekade att göra tjänst. Det bruna
mörkret täppte till munnen på henne som det
varit jord. Hon låg på rygg i sängen och stir-
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
