Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Den röda gåvan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RÖDA GÅVAN
råde upp i taket. Ibland skälvde hennes små
höfter under filten.
— Doktorn är en snäll man, honom behöver
du inte vara rädd för, ville Maria försöka
lirka med henne. Om du bara vågar se honom
i synen, så ler han mot dig. Då kan du märka
att han är ung och snygg. Men hur finurligt
hon än pratade, så talade hon för döva öron.
— Jag lovar att skriva ett brev till dig varje
söndag och kanske oftare, tröstade hon.
Hennes tonfall lät milt och vyssande, men
i sig själv var rösten sträv. Hon kände till
flickans skygghet för den främmande
omgivningen och hyste stort medlidande med henne.
Inom sig tänkte hon att hon gärna hade bytt
med Ibba och stannat kvar i hennes ställe, om
det låtit sig göra. Åtminstone kom det för henne
så i den stunden. Och hon j ollrade med flickan
och kallade henne skogsfruns blomma och
andra smeknamn de gett varann i barndomen.
Men hon fick ingen tack för sin ömhet, den
lilla veknade inte eller vände ansiktet emot
henne. Då blev hon en smula otålig och
utbrast:
— Somna då, ifall du inte vill svara mig!
En klocka slog i någon avlägsen del av huset.
Den ljöd nedgången som alla klockor om
natten. Flickan Ibba brydde sig emellertid inte om
att räkna timslagen, ty för henne var ljuden
ovana och meningslösa. Hon hörde bara att de
var många och liknade rasslet av en kedja.
Först tyckte hon sig befriad och lättad när den
äldre systern tystnat med sitt prat.
Men det var i början. Sen märkte hon att det
inte var lindring hon kände utan en ynklig
övergivenhet. Ur mörkret omkring henne löste
sig onda väsen. De kom framkrälande som
maskar ur jorden. Och de hade förmågan att
tänja sig tvärsöver rummet, så de kom åt att
röra vid hennes kinder och hårfäste. Hon ville
skrika och kasta sig ur den höga sängen, vilken
var tokig som en vagn. Hon drog hastigt upp
armen till skydd för ansiktet. Därpå höll hon
sig stilla och gjorde inga vidare ansatser att
freda sig. Hon grät inte, ögonen var tårlösa
som en fågels. De fyra främmande kvinnorna på
sälen fick inte väckas, hellre då det ondas spel.
Om de stördes i sin sömn av gråt och oväsen
skulle de strax tända ljuset och samlas kring
sameflickan för att utfråga henne. I fantasin såg
hon dem redan stiga upp, deras skuggor flaxade
som kläder i draget. Fyra långa gipsansikten
lutade sig över henne och dryftade tveksamt
hennes tillstånd sinsemellan. Ty ingen av
salskamraterna var av sameblod med undantag
naturligtvis för Maria. De andra hade sin
hemort i kustlandet. De var blekhyade, fromt
nyfikna kvinnor som liknade vita kor. På
fristunderna stod de oftast tillsammans i en ring.
Flickan vågade knappast andas för dem. Om
någon av dem blev misstänksam kunde det lätt
falla henne in att ringa på nattsköterskan. Men
ingen tycktes märka något. De varken rörde sig
eller hostade, deras andedrag var lätt snusande
som barns.
I timtal låg flickan Ibba blickstilla. Hon
hade inte så många klara tankar längre utan
mest som en bränna i huvudet. Ben och rygg
värkte av tvånget. Halsen svällde av den
återhållna gråten, de små brösten sved som de
svalda tårarna ville pressa sig ut den vägen.
Allt ivrigare önskade hon att få somna som
Maria och de andra. Men när hon blundade
kom ingen frid. Mörkret skapade sig händer
som nöp henne i ögonbrynen och luggade
henne. Då fick skräcken på nytt makt med
henne, fast hon var så trött att hon glömt dess
upprinnelse. Det kröp och stack i
fingertopparna, armarna domnade, hon föll äntligen
i ett slags dvala. Nästa morgon var hon mycket
svår att väcka. Hon tuggade saliven till skum
i munhålan och gjorde grimaser. Och hon hade
en krans av stora svettpärlor i hårfästet som en
förstföderska. Det hela vittnade om fjällfolkets
djupa hysteri. Men ingen tänkte vidare på det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
