Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Den röda gåvan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
hon och tänkte att maken till dröm hade hon
väl aldrig haft, så grann och tokig. Hon var
sömnigt tillfreds med den. Därpå fick hon för
sig att dynan under henne kändes klibbig och
hal som en tuva, genomdränkt av smältvatten.
Hon vädrade en främmande lukt, som liknade
den dorska lukten om myrmark i tjällossningen.
Ett slags smeksam stank steg upp ur
sängkläderna. Vad är det? undrade hon. Men hon var
för trött att bry sig om något svar. Rummet
var fullt av lugn andedräkt. Hon stirrade ut
i mörkret, men där fanns varken nära eller
fjärran. Det var som en släckt väntsal. Ingen
lucka höll öppet för de resande. Så småningom
somnade flickan om på nytt.
Nästa dag gick hon inte fram till fönstret
utan satte sig stillsamt på sin stol vid
sängfoten.
En solstrimma snodde sig kring fötterna på
henne. När hon trampade på den breddades
den av att den var så tunn och sladdrig. Under
håret skymtade kortskallen och nacken, böjd
som en läsande kvinnas. Hon satt framåtlutad
så att pannan skuggade ansiktet. Detta är en
kär ställning för samens själ. Den röda
stickkoftan — den som läkaren givit henne — slöt
sig om hennes axlar. Den formade som bäst
sina maskor till en mjuk, yllne avgjutning av
hennes kropp. Ty på morgonen hade hon
självmant tagit koftan på sig. Nu var hon upptagen
med att träda silverknapparna ut och in genom
knapphålen för att vidga dem. Det vållade
henne besvär i början att knäppningen gick
trögt. Allra sist andades hon på metallen och
gned upp glansen mot handflatan. Hon syntes
pynta sig med en sorts vilsam iver, som man
gör en ledig söndagsstund.
Bakom hennes rygg gjorde den gamla Sigga
tecken åt de andra och pekade på flickan. Hon
märkte det. Hon smålog tyst, inte mot någon
särskild utan mot hela den kvinnovärld hon
upptäckt att hon tillhörde. Och hon var
fortfarande varm och pratsam i sitt inre och hörde
sitt eget tal inom sig fast hon teg. Läpparna
kändes mjuka och leende som om hon gnolat.
De andra kvinnorna stod tätt tillsammans
i dörröppningen, deras ögon hängde i
varandra som länkar i en kedja. Åsynen av den
helgdagsklädda flickan väckte en spröd känsla
inom dem. Den gick inte att tolka i ord.
Kanske den inte ens var till. Då var den väl deras
egen kvinnlighet, deras hemliga trevan kring
ofödda aningar. De hade milda blodlösa
ansikten. Och de visste att de snart skulle börja tala
om flickan på ett vardagligt gnatigt vis. De
måste göra det, om de inte ville skämmas inför
varandra. Men de försökte omedvetet skjuta
upp ögonblicket, liksom uppehålla varann så
länge. Sen drog den äldsta av dem andan och
sade att nu skulle läkaren vara där och se.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
