Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gustaf Hellström: Alfred Nobel. Direktörstal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december 1946
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF HELLSTRÖM
mönster beträffande omsorgen om tjänstemän
och arbetare. Men Alfred Nobels välgörenhet
låg honom inte bara i blodet — den låg också
i tidsandan. Förra århundradets senare hälft
karakteriseras inte minst av de filantropiska
strömningarna. Filantropin under denna period
var ett uttryck både för industrikapitalismens
medvetande om sin politiska makt i samhället
och för dess ökade känsla av socialt ansvar.
Det var väl i begynnelsen det dåliga samvetet,
som här gjorde sig förnimbart. Man kunde
i längden inte blunda för de lidanden, som
industrialismen fört med sig. Så småningom
kom väl också fruktan för framtiden att ingå
som ett inte oväsentligt moment i den
förändrade mentaliteten: i de växande
arbetsorganisationernas ofta klart uttalade,
samhälls-omstörtande marxism såg man ett hot som
man sökte avvärj a genom välgörenhetsåtgärder.
Men vilka de ursprungliga bevekelsegrunderna
än varit för denna filantropi, kvarstår uttrycket
för den som ett faktum. "Richesse oblige" blev
en paroll som alltmer hörsammades. Motiven
försköts i vad man skulle kunna kalla ideell
riktning: det dåliga samvetet och fruktan
för framtiden blev till medkänsla, plikt och
humanitet. Jämsides med förskjutningen i
bevekelsegrunderna försiggick en liknande
förändring i fråga om hjälpverksamhetens
karaktär och syfte. En tendens gjorde sig allt
tydligare gällande att inte endast avhjälpa i tid
och rum närliggande behov utan också genom
upprättande av kulturella och vetenskapliga
institutioner tjäna hela mänsklighetens
intressen. Redan år 1846 — alltså för jämnt hundra
år sedan — hade den engelske kemisten James
Smithson i Washington grundlagt det institut
som bär hans namn och som hade till uppgift
"att verka för kunskapens tillväxt och
spridning".
Andrew Carnegie, som år 1903 grundlade
ett institut i Pittsburgh, hade år 1889
offentligen förklarat "att den som dör rik, dör van-
ärad". Alfred Nobel var av liknande mening.
Den kan inte frånkännas ett visst mått av
idealistisk naivitet. Den strider mot en hos den
civiliserade människan djupt rotad egenskap,
till vilken man av erfarenhetsskäl nödgats
taga hänsyn även i statssocialistiskt styrda
stater. Till ett av testamentsvittnena yttrade
Nobel emellertid något år före sin död: "Jag
är i grund och botten socialist; dock med
moderation; särskilt anser jag stora
förmögenheter vara en olycka som blott verkar till
människosläktets försoffning. Den som är i
besittning av större förmögenhet bör därför ej låta
den mer än till någon liten del övergå till sina
släktingar. Till och med om bröstarvingar
finnas, anser jag det orätt att, utöver vad de
behöva för sin uppfostran, ytterligare lämna
dem i händerna en större penningsumma om
vilken de själva icke gjort sig förtjänta." Större
förmögenheter borde enligt hans uppfattning
överantvardas till eftervärlden på ett sätt som
lände mänskligheten till största nytta. "Att
utbreda upplysning", skrev han en annan gång,
"betyder att utbreda välstånd. Jag menar det
allmänna välståndet, icke individuell lycka.
Och med välståndet försvinner största delen
av det onda, som är ett arv från de mörka
tiderna. Den vetenskapliga forskningens
erövringar och dess städse allt mer utvidgade
område väcker hos oss hoppet om att mikroberna,
själens såväl som kroppens, så småningom
skola utrotas och att det enda krig, som
mänskligheten kommer att föra, blir kriget om dessa
mikrober."
Alfred Nobel hade själv börjat med två
tomma händer, vederfarits många
missräkningar och upprepade gånger mötts av kraftigt
motstånd. Det var därför två kategorier
människor som han hade i särskild åtanke:
"Drömmarena — de som ägde poesiens gåva, men
voro för okända av den stora allmänheten
eller misskända av den, samt grubblande unga
forskare som stodo nära en fysisk, kemisk eller
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
