Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gustaf Hellström: Alfred Nobel. Direktörstal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december 1946
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFRED NOBEL
ställighet med mannen, hatet mot våld och
blodsutgjutelser, den starka känslan av död och
förintelse. Varken Shelley eller Nobel var
filosof, den store engelske lyrikern i mindre grad
än den naturvetenskapligt utbildade svenske
uppfinnaren. Även när Nobels idealism höjde
huvudet högt över molnen förlorade den aldrig
fotfästet. Den var i regel starkt förbunden med
den praktiske mannens sinne för det möjliga.
Den färgades inte — som så ofta händer — av
djup pessimism. Den bars av en trygg
framtidstro. "Det skymtar en ljusning i Europas
mörker, en mänskligare åskådning gör sig
gällande i alla klasser", heter det på ett ställe i det
drama han på gamla dagar under en
sjukdom fullbordade och till vilket motivet var
detsamma som i Shelleys "The Cenci". En sådan
optimism var inte oberättigad då dramat
författades. Horisonten var ännu jämförelsevis
molnfri. Oron i den internationella
sammanlevnaden höll sig ännu till periferin — den
grekiska halvön, Karibiska havet och Yttersta
Östern. Den fara som då tycktes närmast hota
samhället, utgjordes av de organiserade
arbetarnas svällande led och deras allt påstridigare
krav. Men inte heller den faran kunde sägas
vara överhängande. Det fanns alltså goda skäl
för Alfred Nobels ljusa syn på framtiden. Ändå
hörde hans optimism inte till det lättköpta
slaget. Den hade luttrats av motgångar,
misstro och svårmod. Den var lika mycket baserad
på ett objektivt bedömande av faktiska
förhållanden som ett uttryck för ideellt svärmeri.
På en punkt — och en mycket viktig sådan —
hade han emellertid gjort sig skyldig till en
felkalkyl. Med denna föll också åtskilliga av
hans övriga beräkningar angående den
överskådliga framtiden. Felkalkyleringen låg i hans
uppfattning att det onda i världen skulle
försvinna med ett utbrett välstånd. I själva verket
var det inte de, vilka kämpade för sin
rättmätiga del i välståndet som framkallade
katastrofen, utan de, som redan kunde glädja sig
åt det. Alfred Nobel förbisåg egendomligt nog
en av de väsentligaste lärdomar livet borde ha
skänkt honom själv: att välståndet inte utgör
en garanti för tillfredsställelse och
förnöjsamhet. Hans misstag skulle, bildligt och generellt,
kunna uttryckas så att Västerlandets människa
endast till en tid finner sin trevnad i idyllen.
Den tilltalar henne som efterlängtad semester
eller ombonat ålderdomshem, men inte som
livsform. I längden förefaller den henne fadd,
intetsägande, till och med tryckande som ett
fängsel. Den spleen, ofta med ett estetiskt
inslag, som under förra seklets sista decennium
bemäktigade sig de bildade klasserna i Europa,
var blott till en del en modesjukdom,
förorsakad av den känsla av senilitet som ett
döende århundrade genom falska eller ytliga
idéassociationer kan inge. Det var snarare
känslan av enformighet, av intellektualismens
ofruktbarhet och fantasilösheten i
nyttotjä-nandet, som framkallade en vagare eller mera
preciserad längtan till en tillvaro av större
mått, strängare linjer och hårdare öden, en
längtan till handling, dådkraft och offervilja.
Det var den tid, då Heidenstam i "Åkallan
och löfte" ropade: "Ja, driv oss samman med
gisselslag, och blåaste vår skall knoppas." Det
blev, när skaldens åkallan bönfölls, en
underlig vår som knoppades under gisselslagens
regn.
Under loppet av blott halvtannat decennium
efter offentliggörandet av Nobels testamente
hade världsbilden helt förändrats.
Rationalismens dämpade kolorit hade avlägsnats från
duken och ersatts av en viljeförhärligande
emotionalisms mera prunkande färgskala, som
med fördel kunde användas i dekorationssyfte
av maktpolitikens och prestigehänsynens
regissörer. Scenen var satt för en tragedi i heroisk
stil, i vilken till och med de internationellt
sammanknutna arbetarrörelserna i tidens
fullbordan fogade sig att medverka. Det blodiga
agerandet kunde börja.
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
