Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Pär Lagerkvist: Esaias Tegnér. Tal i Svenska akademien med anledning av 100-årsminnet av hans död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESAIAS TEGNÉR
tion. Han var tankediktare inte bara i den
meningen att han skrev reflexionslyrik, och
i denna art skapade det mest bländande som
finns på svenskt språk, men också så att tanken
alltid är hans huvudsakliga uttrycksmedel och
själva hans fantasiliv förefaller som en direkt
produkt, ett slags utstrålning av hans tankeliv.
Hans bildspråk, hans otroliga
associationsförmåga, hans blixtsnabbt rörliga men alltid klart
logiska inbillning, allt verkar tillsammans som
ett sprakande fyrverkeri, tänt av gnistor från
hans i inspirationsögonblicket gudabenådade
hjärna. Fastän ingen dikt, inte heller denna,
är uteslutande intellektuell, så är den till sitt
ursprung, är själva den tändande gnistan av
intellektuell natur. Och det är denna art av
inspiration, denna eruptiva ingivelse i fullt
dagsljus, med allt det gåtfulla i förloppet till
synes borta, som gör honom till en så
osedvanlig företeelse framför allt i nordisk
litteratur.
Det har sagts att detta cerebrala drag
begränsade honom som diktare, att dikten också
har andra och djupare belägna källsprång som
man förgäves lyssnar efter i den brusande
tegnérska orkestreringen, trots dess
formfulländade rikedom. Och naturligtvis ligger det
en sanning i detta. Dikten har många världar
och för Tegnér som för alla andra var och
förblev somliga av dem förborgade. Inte ens
Shakespeare spänner — fast man ofta hör det
sägas -—■ i själva verket över hela det
mänskliga registret, och hos de flesta är ett visst
drag, en viss förgrening av det mänskliga
renodlat och just därigenom någonting sällsynt
och fruktbart uppnått. Hos Tegnér är
tankelivets nästan hektiskt virila rörlighet det
fruktbara, själva hans diktnings kraftkälla, och
andra källsprång, måhända hemlighetsfullare
till sin natur — eller vad vi kallar
hemlighetsfullare, ty också förnuftet är för oss i själva
verket en gåta — kunde inte gärna öppna sin
dunkelt speglande yta i denna ständigt dags-
klara luft. Vad man kan kalla stagneliusvärlden
var ju sålunda alltid stängd för honom, och
den som helst söker sig till denna med dess
himmelskt extatiska toner och mystiskt djupa
glöd har ju för sin del rätt att säga att han
saknar något och räkna detta som en brist.
Men man kan inte förebrå en människa att hon
är skapt som hon är och inte en skald hans
egenart. Om Tegnér tillika hade varit något av
en mystiker, så hade han inte varit Tegnér,
och det är i själva verket alldeles omöjligt
att tänka sig en sådan kombination. Man får
låta detta vara detta och ta de stora diktarna
sådana som de är, sådana de i ett slags
övermått av skaparglädje framgått ur naturens
hand, kärleksfullt och onekligen ganska
egensinnigt formats av den. De är väl hennes sätt
att dikta, halvt syftande till någonting och
halvt medvetslöst, och vi bör nog inte i onödan
mästra hennes verk.
En annan sak är att mellan den tegnérska
dikten och oss ligger ett tidsavstånd som ibland
gör dess ämnesval eller rättare sagt sättet för
ämnenas behandling ganska främmande för
oss. Åtskilligt av hans patriotiska och götiskt
inspirerade dikt har mist sin ursprungliga
resonansbotten, inte därför att vi inte är lika
patriotiska som då, men för att vi varken
uttrycker oss eller känner det så längre. Orden
tycks oss för stora och förhärligandet av
striden och dess blodiga öden för retoriskt
avlägsna från verkligheten. Överhuvud har ju
gångna tiders hjältemod vid skrivbordet blivit
oss så underligt främmande. Det har hänt för
mycket och flutit för mycket blod över jorden,
det är inte sådant våra utarmade själar törstar
efter. Och det är betecknande att när under
dessa år av nöd och fara Tegnérs röst åter
och åter igen ljöd ut över vårt folk, så var det
inte dessa dikter som lästes utan "Det evigas"
lågande bekännelse till de omistliga andliga
värdena. Ingen annan dikt torde under denna
ångestfulla tid ha lästs så ofta offentligt — och
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
