- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
37

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Pär Lagerkvist: Esaias Tegnér. Tal i Svenska akademien med anledning av 100-årsminnet av hans död

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ESAIAS TEGNÉR

Hur många gånger har kådiga nordiska
furufacklor stuckits in i den altareiden av
ivriga, unga händer och sedan i hänryckning
burits hit upp till de ändlösa skogarnas land
med dess svårmod, tyngd och höstliga
dimmor? Ljus och klarhet! Det går en linje genom
den svenska dikten med namn som Tegnér,
Viktor Rydberg och Vilhelm Ekelund och som
innebär en sådan fortlöpande ljushämtning, en
levande kontakt med vår kulturs, vårt tankelivs
ynglingaår. För alla dessa tre har upplevelsen
av det hellenska varit av grundläggande
betydelse, fast på mycket olika sätt. Gemensamt
för dem är väl att de upplevt det på ett
nor-diskt-romantiskt sätt. Och att det egentligen är
en av dem själva skapad värld de upplever,
inte en historisk-geografisk verklighet. Det är
ett Hellas i andens rike de vistas i, inte
egentligen här på jorden. Och de har fritt omdiktat
det för sina mycket personliga syften. Var och
en har i de skönhetssyner som han druckit, den
idéernas kamp som han bevittnat lagt in den
innebörd som passade honom, som var honom
angeläget att finna. Det är ett slags
förvandling av verkligheten som den nyktra
sakligheten kanske skulle kalla förfalskning, men
som för dikten är något högst naturligt och
fruktbart.

Den tegnérska tanken rör sig i en värld
skapad av den själv och utrustad med all
fullkomlighet. Det är en idealbildning, en
idealvärld. Men när han, så som kanske många
gånger hände, efter att ha lämnat sin träget
brinnande arbetslampa stod vid sitt fönster
i gavelrummet på Östrabo och såg Hellas’
förklarade berg blåna över de magra tegarna där
ute, så lyste det kanske också i en liten ruta
i en fattig backstuga och där satt kanske vid
det sparsamma skenet från tranlampan någon
lutad över en visdomsskatt från samma fjärran
Österland som hans klarhetstörstande tanke
sökte sig till. Det enkla folket och bispen, som
kanske inte förstod varandra rätt väl, sökte

sig samma väg i vintermörkret, till de trakter
som betytt mer för mänskligheten än några
andra, som skänkt outsinliga andliga krafter
åt släktled efter släktled och stillat oron i
människornas själar. Och den olärde läsaren där
borta såg också in i en förklarad värld, i en
överjordisk verklighet. För honom hägrade
också någonting över de fattiga, steniga åkrarna
som inte alls hörde till här nere, och hans
törstande själ hugsvalades också den. Det
var inte så annorlunda som det kunde synas.
Så som de småländska bondgummorna med
sin bibel uppslagen på det slitna furubordet
vandrade kring med sin frälsare i Det heliga
landet, i Nasaret, i Samarien, på stranden av
Genesarets sjö, som alldeles säkert för dem
inte hade någon jordisk realitet, så vandrade
biskopen på Östrabo kring i sitt Hellas,
omgiven av ett benådat släkte, fritt och fulländat
som gudar, förverkligande människolivet, den
ljusa drömmen om människan, i ett evigt,
heroiskt skönhetsland. Så som de med
andaktsfulla sinnen gick upp till sitt Jerusalem, till en
stad med gator av guld, så steg han på
skimrande marmortrappor upp till sitt Akropolis
med dess tempel och mäktiga symboler för det
högsta andliga.

Idealvärldar! Kan vi människor undvara
dem? Kan vi leva utan dem, kan vi utstå det
vanskliga liv som är oss förelagt? Och kan vi,
om vi avstår från dem, ge uttryck för allting
i vårt väsen?

Härom är det olika meningar. För min del
tror jag det inte.

Många menar nuförtiden att ideal är
någonting gammaldags, att idealbildningar är något
som människorna inte har behov av längre
och redan till stor del lyckats befria sig ifrån.
Det tycks inte ligga mycken verklig eftertanke
i detta. Av människans behov av idealbildning
har just i vår tid hänsynslösa cyniker använt
sig på ett ganska fruktansvärt sätt och med
de bästa resultat. De har bjudit henne grovt

37

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free