Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Edmund Wilson: Mannen som jagade bitsköldpaddor. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDMUND WILSON
MANNEN SOM JAGADE
BITSKÖLDPADDOR
I
På den tiden jag bodde i Hecate county
hade jag en otrevlig granne, en som hette
Asa M. Stryker. Han hade en gång i världen,
berättade han, undervisat i kemi vid ett
Pennsylvaniacollege, ett med sotdoftande namn, men
nu levde han på en del pengar som han hade
haft "tur nog att få ärva". Han ingav mig en
känsla av att det någonstädes i bakgrunden
dolde sig nederlag, misslyckande eller vanära.
Han var ungkarl och hade två personer till
hjälp i huset — en kokerska och en karl som
skötte lite av varje. Såvitt jag vet var det aldrig
någon som kom och hälsade på honom, ehuru
han emellanåt reste bort på kortare perioder —
och då var det, berättade han, för att hälsa på
släktingar.
Mr Stryker hade en liten damm på sin tomt,
och från allra första gången jag träffade honom
utgjorde vildänderna som kom dit hans
förnämsta samtalsämne. På sitt vis, som lät
okänsligt, var han intresserad av dem och fäst vid
dem; han observerade in i detalj de olika
fåglarnas teckning, och han vårdade dem och
vakade över dem som sällskapsdjur. Flera
andpar, som han matade året runt, hade också
blivit bofasta på tomten. Med sitt sträva sätt
att tala påpekade han ofta för mig vilken djup
kastanjenyans det fanns i det bruna; vilka
friska färger det låg över ryggen och bröstet;
de skarpa kontrasterna mellan ljust och mörkt,
de vita ringarna kring halsen och de
violetta strecken över vingarna som påminde om
dekorativa livréer och förnämliga
ordensprydnader; de kopparblå och koppargröna tonerna
som gav intryck av dyrbara kläder.
Mr Stryker var alldeles särskilt tagen av
tanken att det fanns något furstligt hos dem —
någonting, sa han ofta, som aldrig skulle kunna
köpas av Frick och Charlie Schwab; och han
påpekade hur majestätiskt de simmade fram,
med vilken värdighet de böjde på huvudet och
hur oberört de vickade på stjärten.
Bitsköld-paddornas härjningar vållade honom allvarliga
bekymmer; de gick fruktansvärt illa åt
andungarna. Han brukade sitta på verandan, sa
han, och se de små andungarna försvinna när
sköldpaddorna högg tag i fötterna på dem och
drog ner dem under vattnet, och känna sig
uppskakad över att han inte kunde göra
någonting åt det.
När han på det sättet förlorade kull efter
kull, började han bli helt enkelt besatt av det.
Uppenbarligen hade han hoppats att hans
damm skulle bli ett ändernas paradis där de
fick leva och föröka sig utan att hotas av faror:
själv jagade han inte ens under den tillåtna
tiden och ogillade att någon överhuvudtaget
sköt änder. Men ibland hände det att inte en
enda unge överlevde den ålder då den ännu
var liten nog att falla offer för sköldpaddorna.
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
