- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
41

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Edmund Wilson: Mannen som jagade bitsköldpaddor. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MANNEN SOM JAGADE BITSKÖLDPADDOR

Sköldpaddorna bekämpade han på ett
egenartat sätt. Med sin bössa stod han vid kanten
av dammen och slängde ett skott efter den som
stack upp huvudet ur vattnet, och ibland råkade
han av misstag skjuta en and. Endast änder
som på det sättet vådaskjutits ansåg han det
var rätt att äta. En afton när han bjudit
mig på middag och vi fick en dylik till livs,
frågade jag varför han inte kunde skydda
andungarna genom att bygga ett nätstängsel
och innanför gräva en liten damm åt dem att
simma i. Han sade att han redan hade beslutat
pröva den metoden, och nästa gång jag träffade
honom rapporterade han att andungarna
klarade sig fint.

Emellertid visade det sig längre fram att
andgården inte erbjöd en varaktig lösning av
problemet, ty när vildänderna blev större flög
de ut, men de var ännu inte tillräckligt
fullvuxna för att klara sig mot sköldpaddorna.
Som mr Stryker förklarade, kunde han inte
hålla dem i fångenskap livet ut. Vad som
snarare måste göras, fann han slutligen, var att
försöka bli kvitt sköldpaddorna, mot vilka han,
det observerade jag, började utveckla en nästan
sjuklig fientlighet; och efter åtskilliga
allvarliga överväganden bestämde han sig för en
genomgripande åtgärd.

Han hade just fått ett nytt arv, som skänkte
honom en ganska skaplig ställning, berättade
han; och han beslöt att tappa ur vattnet ur
dammen. Företaget krävde en hel sommar:
det vanställde husets omgivning på det
ohyggligaste, och det plågade hela grannskapet med
stanken av den gyttja som nu blottlades. En
grannfamilj var tvungen att resa bort på flera
veckor under de mest prövande augustidagarna,
när torrläggningen av dammen hade
fullbordats. Men Stryker stannade, omhändertog
personligen sköldpaddorna och högg huvudet av
dem; och han hade karlar utposterade dag och
natt på de ställen dit de gick och lade ägg. Till
slut var det någon som klagade hos hälsovårds-

nämnden, och han blev tvungen att fylla
dammen med vatten igen. Han var mycket upprörd
över myndigheternas ingripande och förklarade
att han ännu inte hade fått kål på alla
sköldpaddorna, att somliga fortfarande dolde sig i
gyttjan; och han och hans pluton anställde sista
dagen en vildsint jakt med jättekrattor som de
rakade igenom bottnen med.

Nästa vår visade sig sköldpaddorna igen, fast
de till en början var få. Stryker kom över och
berättade en plågsam historia. Han beskrev
hur han hade suttit på verandan och tittat på
en andfamilj.

— Det var det grannaste andpar jag har
haft, och de var ute med sin nya kull
småttingar. Det var bara duniga bollar, men de
seglade i väg med den där airen av att veta
med sig att de är någonting extra. Från det
ögonblick då de kan fånga en
vattenskinn-bagge på egen hand är de medvetna om att
vara dammens herrar. Och jag satt just och
tänkte på hur förbannat belåten jag var över
att de där trollen inte tog dem längre. Just då
ringde det i telefon och jag gick in och
svarade, och när jag kom ut igen hade jag ett
alldeles tydligt intryck av att det var färre änder
i dammen. Så räknade jag dem, och sanna
mina ord, det fattades en!

Följande dag hade ännu en försvunnit, och
han hade anställt en karl som höll vakt vid
dammen. Ett flertal bitsköldpaddor hade
iakttagits, men han hade inte lyckats fånga dem.
Framåt sommaren föreföll förlustlistan lika
svår som tidigare.

Denna gång beslöt mr Stryker att gå
grundligare till väga. Han kom över och hälsade på
igen och förvånade mig genom att anslå en ton
som påminde om predikstolen.

— Om Gud har skapat vildanden, sa han,
en skönhetens och behagets företrädare, hur
kan han då tillåta dessa vidriga dysköldpaddor
att gå på rov efter hans händers verk och
förgöra det?

41

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free