Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Edmund Wilson: Mannen som jagade bitsköldpaddor. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDMUND WILSON
Allt detta hade han åstadkommit utan att
nånsin ge intryck av att vara särskilt
intresserad av sitt företag; men han hade ändå följt
det hela med en sträng och obarmhärtig
uppmärksamhet som dolde sig under en mask av
nonchalans. Så snart en ny marknad öppnade
sig grep han tillfället; varje uraktlåtenhet från
personalens sida dök han ner på. Och själva
hans inställning till sköldpaddorna hade
genomgått en grundlig omvandling. Han hade börjat
beundra piggheten och segheten i deras väsen;
och när han någon gång tog mig med på en
promenad mellan bassängerna, petade han på
dem med käppen så att de högg tag i den, och
när de sen inte släppte fast han dängde dem mot
betongen, skrattade han stolt åt deras envishet.
Clarence Latouche, som var uppfinnaren av
Bitar-Terrin, började ganska snart få för sig
att han var ett offer för Strykers fördomsfria
metoder. När företaget hade börjat ge
avkastning, gjorde de en överenskommelse enligt
vilken Clarence skulle få tio procent på nettot;
men nu tyckte han att han borde få en större
andel — i all synnerhet som hans
osystematiska vanor äventyrade hans anställning vid
annonsbyrån. Han hade fått behålla den tack
vare de lysande idéer som han emellanåt
bidragit med, men på sistone hade han supit
värre än tidigare och man hade antytt att
han kunde få sparken. Han tillhörde den sorts
New Orleans-herrar som, utomordentligt
charmerande i ungdomsåren, företer drag av
övermognad redan innan de blir trettio och sedan
går i putten med en häpnadsväckande raskhet.
I New Orleans skulle detta inte ha väckt
uppmärksamhet; men uppe i norr hade han aldrig
känt sig riktigt hemmastadd och nu var han
ännu mera illa till mods än förut, och
fientligare stämd mot sin adoptivmiljö. Sedan en
tid tillbaka hade han haft en historia med en
gift dam, som han hade hoppats skulle skilja
sig och gifta om sig med honom; men
väntandet hade gjort honom irritabel, och hon
hade kommit underfund med att det hela var
alldeles för besvärligt, och att det kanske inte
var riktigt sant att hans fylleri uteslutande
kom sig av att hon inte infriade sitt
äktenskapslöfte. På sistone hade Clarence börjat
grubbla över Stryker, som det blev allt svårare
för honom att få komma på tu man hand med,
och han hade dragit den slutsatsen att Stryker
var lika otillförlitlig i sina beräkningar som
han var vinningslysten och att han gett
Clarence vilseledande uppgifter om hur mycket
firman tjänade.
En söndagseftermiddag slutligen, när
Clarence hade suttit i ensamheten med den ena
stora gin-fizzen efter den andra, flög han
plötsligt upp, stegade ut genom dörren, tog en
genväg tvärsöver tomten fram till staketet som
skilde hans ägor från Strykers, klättrade över
med inspirerad vighet och begav sig
fågelvägen till Strykers hus; han undvek avsiktligen
uppfartsvägen och kiev tvärsöver
blomsterrabatterna. Stryker kom själv och öppnade,
och hade Clarence varit nykter skulle han ha
märkt att grannens uttryck förrådde misstro
och ängslan; men när han såg vem det var
som kom på besök, hälsade han på honom med
en alldeles särskild hjärtlighet och bad honom
stiga in i arbetsrummet. Med sin högt
uppdrivna vaksamhet hade han genast fått klart
för sig vad som var i görningen.
Arbetsrummet, som den sällsynte gästen
Clarence aldrig hade sett, var en oordentlig
och rätt mörk lokalitet. Karakteristiskt nog för
Stryker verkade hans skrivbord stökigt och
vårdslöst, som om han inte var riktigt à jour
med sina affärer; och böckerna i bokhyllan
var överdragna av damm — trist inbundna och
ytterst lite lockande zoologiska och kemiska
arbeten. Fast det ännu var fullt dagsljus, hängde
de gulbruna jalusierna till tre fjärdedelar
nerfällda. På skrivbordet och ovanpå bokhyllan
stod det en del vackra uppstoppade änder som
Stryker hade velat bevara.
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
