Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i diset där vid fjärran randen
försvinner med slöjorna din sista nymf.
"Passande till grund och jämförelse står
medvetenheten lastbar och ful", "med sveklösa
avsikter anförtror djurmänniskan mig blodets
hydrofon", sådan är situationen nu. Vindens
mönster är upprivet, stegen sätter tunga spår.
Bedrägligt och fåvitskt har det mesta varit,
ögonblicket "som lever av en djärv impuls"
har slocknat, bara en droppe faller ur den
sista tomma pokalen och längst ner i källaren
Freden pågår estetbackanaler under ett väldigt
larm av tomma ord. Danvikens ålderdomshem
och en svart kanal (Hammarby?) skymmer
bort diktens ljusa hagar. Den på en gång höga
och maktlösa blekheten står mot det pockande
blodet när poeten finner sig
snärjd av rokokon från danserskan
vars steg utlöst själens dolda figurant.
Harald Forss’ poem är liksom förr vagt
vackra, obestämda, svävande, ordromantiskt
inkrökta i sig själva. Det nya är besvikelsen
som redan medfört vissa klassiska drag, låt
vara ännu osäkra och vacklande. I samma
riktning pekar ett, skulle jag tro, nytillkommet
inflytande från Edfelt, märkbart dels i valet av
ord eller ordsammanställningar som "ättelägg",
"lugn observans", "bigotta skara", dels i hela
dikter som kan komma mästaren så nära som
denna:
strandlinje kantad av en vassruggs nötta spjut
står still i väntan på att vinden bryter ut
molnskockarns mörka hand i hotfull gest
är varslet om att regnet här skall hålla räfst
grå dyning kluckar kvällens slutackord
där ut till havs ses rytande en stormens våg
annalkelse av fara sjung för bräckligt strå
väck ur fördömelsen de ting som stela stå
#
Bernt Erikson är en ännu mera avvikande
och excentrisk poettyp än Harald Forss,
naturligtvis hänvisad även han till att alternera
mellan eget och andras förlag. Man kan kanske
finna honom litet väl självmedveten i sin
attityd av kompromisslös, stolt anklagande ung
Diktare, men man skulle samtidigt vilja tycka
bättre om hans böcker än man som
eftertänksam kritiker kan göra. Hur livsviktigt det varit
för honom att skriva och utge de båda senaste
böckerna (betecknade som Opus III och IV)
är omöjligt för någon annan att avgöra, men
nog har man ett bestämt intryck av att han
gjort det för lätt för sig. Bernt Erikson är
tydligen mannen som skriver ned vad som faller
honom in, och om inget annat faller honom in
nedskriver han helt enkelt långa listor av
lösryckta ord, som ser rätt egendomliga ut på
boksidorna men inte lockar särskilt till
närmare studium. Möjligen skulle denna metod
kunna fira triumfer om Bernt Erikson vore en
lyriskt mässande medicinman i Uganda, men
tryckpressarna far alltför obarmhärtigt fram
över det slagets ordmagi.
"Sagan om mördarriket jorden" och "Se
världshjärtat" kommer en att inse att Bernt
Erikson inte ska tas så förfärligt allvarligt:
han är egentligen en skämtare, en utmanare,
en bisarr kåsör på prosaaktig vers. I
diktsviterna finner man insprängda långa partier
som man igenkänner som debattinlägg,
föredragna på Viktoriasalen, och man påminner
sig poetens milda tonfall och älskvärt
förargelseväckande uppsyn. Vill man ha en
jämförelse kan man säga att han transponerat Karl
Vennberg till en pratsammare, mera naivt
lekfull nivå, med en "dialektik" av denna typ:
Om vi hällde ut spriten i kloakerna
skulle naturligtvis andra möjligheter uppdyka,
om vi skar bort de standardfalska svulsterna
skulle naturligtvis nya utväxter breda ut sig:
ty det fasansfullaste är inte
det fasansfullas existens
utan nödvändigheten i dess existens.
Han kallar människorna för "cerebrala
vitapor" och har mycket att förebrå denna
djurart. Rikedom är för honom det stora
brottet, och mellan skira förälskelser och ljusa
sagostämningar höjer sig den materialistiska
historieuppfattningen som en mur för
exekutioner. Å andra sidan är poeten gränslöst
tolerant inte bara mot sig själv som diktare utan
mot alla levande varelser, ja även mot alla
döda ting. "Rädda dem, rädda dem!" är hans
enträgna bön. Och hans eget författeri låter sig
betraktas som ett elementärt räddningsarbete
för allt förbisett, tyvärr dömt till att bli
ineffektivt genom att dra ner över sig en sådan
lavin av ord, begrepp, fraser, fragment.
I varje fall är det livligt i huvudet på Bernt
Erikson, han kan vara både uppfinningsrikt
lustig och oväntat bitande. Om han inte för-
5 BLM 1947 I
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
