Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
modligen själv fann det alltför vanvördigt
skulle man vilja uppmana honom att framföra
sina versstycken som kåserier i någon tidning.
Han skulle säkert kunna göra dem både
tanke-omskakande och förargelsebetonat roande.
Artur Lundkvist
Diktens Uppsala
Diktens Uppsala. En antologi av Teddy
Brunius. Illustrerad av Mark Sylwan.
Bonniers 1946. 4:75.
De allra flesta dikter i denna antologi torde
ha tillkommit när Uppsala inte längre var en
dagligen omgivande verklighet. Det är vemodet
inför det förgångna, som kommer till uttryck
t. ex. i Einar Malms "Resa till ungdomsstaden",
eller det kan vara återseendets främlingskap
som i ett par av Bo Bergmans dikter. Man har
en känsla av att mycket få dikter skrivits under
studietiden i Uppsala, och dock är de
betydelsefullaste i antologin av detta slag. Den dikt,
som höjer sig över alla andra och i detta
sammanhang är sällsynt gripande, är Karl-Gustaf
Hildebrands "Uppsala", tillkommen 1933 då
författaren var tjugutvå år. Det är en dikt
om ångesten inför upptäckten, att ingenting är
verkligt, att tillvaron saknas.
Vi får akta oss att vilja något
och verkligen uträtta någonting.
Tillvaron är litet ömtålig,
för egentligen finns den ju inte.
Dikten bär inte sitt namn som en vag antydan
om sin ursprungsort. Den är fylld av
hänsyftningar och synbilder som har sin givna
hemort i Uppsalas atmosfär, och ändå samlar den
i sig den stora universella ångesten inför
tillvaron. Den förenar den dämpade samtalstonen
med dess konstaterande och klarsyn med en
alltmer stegrad känslorytm. På något sätt blir
man tacksammare över denna dikt nu än för
tretton år sedan.
Karin Boyes "Till Carolina Rediviva" hör
till de dikter i samlingen, som skildrar mer
än en stads arkitektur och topografi. Hennes
ståtliga dikt "Tillägnan", som inledde
samlingen "Härdarna", ger som ingen annan upp-
levelsen av den omgivande slätten, dess mörker,
dess fjärran främmande stjärnor och den
mänskliga mödans brinnande härd.
Se hur ljusen tindrar på slätterna,
kämpande mot mörkret i vinternätterna!
Natten är oändlig och jorden ett flarn.
Räck mig din hand! Vi är härdarnas barn.
Det tycks mig som man med dessa dikter
skulle uttömt antologin på dess väsentligaste
innehåll. Det finns inte många fler dikter, som
så är sprungna ur själva den livsform och
problem värld som bildar höljet kring de första
årens akademiska studier. Nils Svanberg når
icke upp till samma konstnärliga nivå.
Av övriga dikter tycker man som alltid om
Sten Selanders "En bondestudent" och Gunnar
Mascoll Silfverstolpes "Professorn". En ny
bekantskap är Johannes Edfelts vackra "Klockan"
med dess perspektiv inför ungdomsstadens
minnen och dess ångestfyllda vädjan:
Snabbt är vår dag förliden,
håll inte hjärtat svalt!
De av samlingens poeter — det är flera
stycken — som harmas över att serenaden nu
är byråskriven hos polisen, skulle i dagens
Uppsala bli än mer övertygade om tidens
krasshet. Vikten av snabba förflyttningar, som
inskärptes under beredskapsåren, har
kvar-stannat i sinnet, och serenadkörerna rör sig
nu raskt per cykel mellan de olika
hyllningsföremålens adresser.
Teddy Brunius, som sammanställt antologin,
har skrivit en rolig och initierad essay om
1800-talets dikter om Uppsala. Där ges full
rättvisa åt en av de stora Uppsaladikterna,
Snoilskys "Valborgs-eld". Mark Sylwans
teckningar gör väl inte anspråk på att vara annat
än en mer tillfällig dekoration. De verkar att
ha tillkommit med avsikt att ge gamla
upp-saliensare, som inte läser poesi, någonting att
nicka igenkännande åt. Något inre samband
med dikterna är det ju alltid svårt att kräva
av en illustratör. Men sådana meningslösheter
som att placera en bild av "imperfektum" vid
Karin Boye med hennes dikter om Carolina
och den nattliga slätten eller en bild av
predikstolen och valven i Uppsala domkyrka vid
Hildebrand kunde väl ha undvikits.
Carl-Erik af Geijerstam
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
