Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Hjalmar Söderbergs aforismer
Hjalmar Söderberg: Makten, visheten och
kvinnan. Efterlämnade anteckningar
utgivna av Herbert Friedländer.
Bonniers 1946. 8:25.
Hjalmar Söderberg är en tillräckligt bra och
gedigen författare för att man ska önska att han
inte förändrar sig, men hans natur är samtidigt
inte så rik att man inte stundtals kan känna
hans oföränderlighet som en begränsning. Man
öppnar alltid en ny bok av honom med
spänning, den spänning som består i att inte riktigt
veta på vad sätt han kommer att bekräfta sig,
vilka nya ämnen eller vilka nya sidor hos
gamla ämnen han kommer att belysa med just
den klarhet och redbarhet som man så väl
känner och så högt värderar. Men det brukar
också inträffa att man efter läsningen av
Söderbergs böcker erfar en viss saknad efter det
slags klarhet "som dunkelt skymtar det som
ännu ingen ser", för att tala med Valéry. Att
överhuvud en sådan saknad inställer sig när
det gäller Söderberg beror ju på de anspråk
han uppväcker genom sin begåvning och sin
rättskänsla.
Den av doktor Friedländer på grundval av
de spridda anteckningar, som Söderberg
efterlämnat, sammanställda aforismsamlingen kunde
nog ha sovrats bättre. Den självbiografiska
avdelningen — "Personligt" — måste sägas vara
ganska tunn, och de lustiga repliker som
Söderberg antecknat (säkert till största delen direkt
efter verkligheten) för att eventuellt någon
gång använda dem i en eller annan berättelse
kunde naturligtvis ha varit borta. Men å andra
sidan låg det i Söderbergs natur att just i den
stilen "sänka nivån" i sina böcker: han ville
under inga omständigheter verka
djupsinnigare, högtidligare eller allvarligare än han
var. Som helhet måste man därför säga att
den postuma aforismsamlingen "Makten,
visheten och kvinnan" (så när som på titeln, som
är alldeles för oadekvat för att Söderberg själv
skulle ha kunnat tänkas välja den) visar oss
en Söderberg sådan som vi väntar oss honom
i en bok, nästan helt ägnad åt reflexioner i
skilda ämnen.
Vad nu själva reflexionerna beträffar så är
i mitt tyeke de som rör moral de finaste och
mest förtroendeingivande, de som rör religion
och kristendom de mindre intressanta. Utan
tvivel har Söderberg även i dessa senare ämnen
tänkvärda saker att säga, präglade av klart
förstånd och ärlighet, men hans rationalistiska
synpunkter är här så pass dominerande, eller
rättare, blir genom ämnenas natur här så
ensidiga att de, åtminstone på mig, då och då
verkar tröttande. De paralleller han drar mellan
evangeliernas livsuppfattning och nazismens
måste sägas vara ytliga. Och om hans
deklaration, att "den man, vars förhärskande lidelse
är begäret att veta och förstå, knappast kan
känna någon uppriktig aktning, långt mindre
kärlek och beundran, för evangeliernas Jesus"
torde man utan överdrift kunna säga att den
är alltför kategorisk. Alla synpunkter på
religion som är uteslutande exoteriska kan i
längden inte undgå att verka snäva. Ville man
för övrigt sammanfatta Söderbergs
begränsning i en enda mening kunde man kanske
formulera den så: Det han framför allt saknar
är sinnet för det esoteriska.
Av stort intresse är däremot Söderbergs
klarläggande av olikheterna mellan hans eget sätt
att tänka och Vitalis Norströms. Om detta
finns visserligen en hel del att läsa i "Hjärtats
oro", men i sina efterlämnade anteckningar går
Söderberg på ett allvarligare sätt frågan inpå
livet, och man förnimmer bakom hans lugna,
fina ton ett patos som gör starkt intryck. På
ett förebildligt sätt får han fram att Norström
kan vara en högst aktningsvärd människa, men
att han som tänkare ändå framför allt är en
advokat för sina önskningar på ett helt annat
sätt än vad Söderberg är. Man känner med
andra ord att det hos Hjalmar Söderberg fanns
en begåvning för objektivitet som är sällsynt,
och den känslan är befriande.
1 sina romaner och samtidsnoveller kunde
han låta tiden stå stilla. I sin aforismsamling
däremot kretsar hans reflexioner inte bara
kring gamla ämnen och figurer, dess sista och
ett av dess intressantaste avsnitt har
tvärtom sin förutsättning i det faktum att seklets
början är för länge sedan och för alltid förbi:
Vilhelm II har slutligen efter ett interregnum
efterträtts av Hitler, den man "som har för-
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
