Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fogade och ibland alldeles obearbetade. Allt
kritiskt, åtstramande, allt fruktbart nej sägande
är hos författaren svagt utvecklat. Hans
författarskap inger därför ambivalenta känslor.
Ena minuten frågar man sig om alltsammans
är ett hypnotiskt trollande med läsaren och
alltså i grunden sterilt. Men nästa ögonblick
säger man sig: Nej, detta är absolut inte
likgiltigt, ingenting hopsnickrat, det bor en
gud i sången. Man skulle kunna kritisera
nästan varje sida i "Min död är min" och
tvivla på verkets hållbarhet. Men ändå. Så
starka, nästan chockartade intryck, så mycken
produktiv stimulans skänker ingen
andrarangs-författare.
Också "Om", Ahlins nya bok, har ett
väsentligt tema. Den berättar om en sextonårig
svärmiskt idealistisk pojke som är smärtsamt
bunden vid sin far, en sol och vår-man och
parasit, fördärvad in i själamärgen, vars hustru
har gått ifrån honom och det gemensamma
barnet såsom varande hopplöst fall. Fadern
har på alla sätt förbrutit sig mot sonen, tokat
till och förvridit hans känsloliv, men ur denna
stjärnbild och ingen annan har pojken att
framgå. Han har fadern inom sig och känner,
att om han inte kan omvända och upprätta sin
far måste han själv misslyckas. Vi får följa
far och son under ett nattligt kringirrande i en
norrländsk stads hamnkvarter, vävs in i
åtskilliga upptåg och stöter ihop med bisarra
gestalter ur den undre världen. Till sist
misslyckas pojken i sina omvändelseförsök, och
bandet mellan far och son slits av. En
djävulsdans vidtar som skall visa att allt är en trasa.
I bakgrunden svävar hela tiden, diskret antydd,
den skira kärleken till en jämnårig flicka som
pojken knappast törs snudda vid med ord eller
tankar av rädsla att besudla henne.
Att en så kaotisk ande som Ahlin brottas
med formproblem är givet. I "Om" har han
prövat en ny teknik: medan han komponerar
skildrar han — likt vissa tyska romantiker
—-komponerandets process och söker få läsaren
att associera som han själv gör i
skapelseögonblicket. Han "roterar" runt ämnet. Han
avvisar realism, klassicitet och l’art pour 1’art.
Dessemellan förekommer partier av mer
gammaldags berättarkonst.
Likgiltig är denna bok inte med sina
blixtlika glimtar över en förödd värld, vars dödkött
vi inte kan införliva med framtidskroppen utan
måste kirurgiskt skära bort, om vi ska
överleva. Peter Pettersson är på sätt och vis en
storartad gestalt, påminnande om handelsresande
Sylvan i "Min död är min", men bättre
genomförd. Liksom denne har han omedvetet ett
psykoanalytiskt inflytande på omgivningen.
I sitt hyckleri och sin förljugenhet, besläktade
med sinnessjukdom, växer han i
slutuppgörelsen med pojken till något förfärande. Det är
en förtappad man skådar. Men hur otroligt det
än låter är Peter Pettersson sedd med en sorts
kärleksblick: författaren har lyckats förmedla
något av sonens hopplösa känsla för honom tili
läsaren. — Också andra gestalter gör intryck,
såsom den kvinnliga skepparen Hercula och
Spinnet, den förskrämde äkte mannen,
omgjutna som de alla är av en mystisk aura. Den
ljusa sommarnatten, de vita björkarna och
ondskans svarta flod är Ahlins symboler,
oförmedlade kontraster av ljuslynthet och
svårmod, förhoppning och hopplöshet. Med en
kuslig skarpblick tränger han fram till sina
gestalters innersta tomhet och dolda sår, detta
som framkallar lögnens draperingar.
Överhuvudtaget vinner boken mot slutet; där
uppdyker oaser av en gnistrande livfull, elegant
berättarkonst som vittnar om en psykologisk
fantasi av ovanliga mått — jag tänker på
sagan om de tre "grymmerskorna" och
abborren som åt upp sitt eget öga tre gånger och
dess pendang, sagan om spigghannens bo.
Ändå är det berättigat att tala om "oaser".
Ty "Om" är till största delen en oformlig,
misslyckad bok, till synes präglad av för stor
brådska. Långa stycken liknar den mest av allt
en sådan där första kladd som en författare
skriver ut för att ha något att hålla sig till när
det egentliga arbetet skall börja. Maskinen har
smattrat på i pur desperation, utspyende de
mest smaklösa banaliteter, meningslöst
ordkrångel och — mest penibelt av allt — tomma
pajaskonster inför läsaren. Ahlin är en
högljudd författare; när ordsvallet är som värst
vill man be författaren försöka vara tyst
åtminstone ett ögonblick, så att man hinner se
vad som försiggår på scenen. En och annan
gång kan formexperimenten stimulera, men
såvitt jag kan se har Ahlin med sitt
"roterande" vunnit litet och förlorat mycket. Ett
exempel: "Nu står mjölkfatet på köksbordet,
så nu kan jag-änkefrun tassa fram till
minhennes son-far. Jag-änkefrun sticker försiktigt
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
