Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
förtryck, kora sålunda alldeles följdriktigt att
med oförminskad kraft låga upp en sista gång
inför nazismen och dess illgärningar, så fort
han kommit till insikt om vad saken verkligen
gällde, och det tycks han ha gjort 1934. Det
finns i de här publicerade breven en rad
vittnesbörd därom, och det bör då ihågkommas,
att han hörde till en kategori som han i annat
sammanhang sagt sig beundra alldeles särskilt,
dem nämligen, som "hålla på rättvisan även
om den talar emot ens sympatier". När
sanning och rätt stodo på spel, fanns det inte ett
uns av kompromissanda hos denna annars så
koncilianta natur, som var så angelägen att se
vänliga och belåtna ansikten omkring sig.
Och därmed har jag kommit in på vad som
inte utan skäl har kallats hans
vänskapsgenialitet, och som utgör själva förutsättningen för
hans epistolära konst, i och för sig en
sällsynthet i vår tid, då den konsten eljest är bortglömd,
och i vårt land, där det räknas till de
oför-ytterliga rättigheterna att aldrig svara på brev.
En sådan oartighet och ovänlighet, något så
"ofryntligt", skulle han aldrig ha tillåtit sig.
Vad man än skickade honom, en bok, ett
särtryck, en tidningsartikel, ja, om det så bara
var en hälsning till en högtidsdag, ett
instämmande i eller en reservation mot något han
skrivit — alltid gjorde han sig besvär att svara,
älskvärt, kvickt, muntert, oftast under
anförande av en lärd notis, ett roligt bon mot,
en belysande anekdot samt egna reflexioner
över det behandlade ämnet. De här återgivna
breven ha dikterats för en sekreterare och ha
sålunda lyckligt bevarat hans muntliga
egenart, där orden liksom snubbla över varandra
och meningarna rycka, spritta och glittra likt
fiskar i ett nät men till slut ändå alltid trassla
ut sig. Man tycker sig både se och höra honom,
och hans röst har på detta sätt bevarats åt
eftervärlden lika bra som på någon
grammofonskiva. De omdömen han avgav voro väl
oftast alltför välvilliga, men han smickrade
aldrig i den meningen att han skrev något som
han inte menade. Han talade bara i stundens
ingivelse och förtjusning och ur sinnets över-
strömmande generositet, och han hörde nu en
gång till de mycket få som ha sin glädje i att
kunna berömma. Med sin oförbehållsamma
kulturglädje, vars epikureiska inslag irriterade
mig vida mer i ungdomen än nu, med sin
utpräglat positiva läggning skrev han över huvud
ogärna om andra konstnärer än dem han tyckte
om, personen och verket. Därav den ofta
påtalade bristen på skuggor, på kritik i ordets
mening av genomträngande skärpa och analys.
Men man bör i breven noga ge akt på allt det
som han i enlighet med fransk livsstil inte
säger och på att han i sista hand aldrig går
med på utsuddandet av för honom avgörande
och livsviktiga distinktioner, hur ärligt
medveten han än må ha varit om sin
"människofruktan", om konflikten mellan sanningskravet
och kärleksbudet.
Vad som slutligen bildade själva substansen
i hans förhållande till vänner och
medmänniskor, var emellertid uppsåtets renhet och
hjärtats oföränderliga godhet. Utan rörelse och
gripenhet kan man inte i dessa brev bli påmint
om hans iver att hjälpa, stödja och uppmuntra
överallt där han bara kunde, att låna tid, öra
och intresse åt andras angelägenheter och
bekymmer, att alltid se till det bästa hos
människor och mer till avsikt än till resultat men
likväl hellre till sak än till person, att ständigt
ödmjukt rannsaka sig själv och ställa allt till
rätta om han någon gång råkat förgå sig, att
med jämnmod bära och tillgodogöra sig kritik,
att trots sin djupa, äktsvenska känsloblyghet vid
sällsynta tillfällen ge av sitt innersta — som då
han, antiklerikalen och rationalisten, talar om
vad han kallar sin "trädreligion": "i det
mystiska suset tror jag mig höra röster, som säga
något till mig, liksom Dodonas ekar gjorde
det", eller som då han skriver till en diktare
i den intimaste vänkretsen: "Det är nästan
opassande att beröra de ömtåligaste saker på
prosa; det går bra på vers, men tyvärr kan jag
inte skriva dylik, eljes skulle jag försöka säga
dig, att människovärdet till stor del beror på
den trohet man har i sina känslor och det djup
man har i sin sorg."
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
