Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ligt och materiellt står inför den ruin, som
på slutet blir definitiv genom släktens
utslocknande under kusliga former. Framför allt
i fråga om denna hektiska
träslottsromantik kan man nog påvisa orimligheter, skott
i överkant och främmande förebilder. (Sådana
finns även på andra håll, t. ex. vid jakten på
mördaren Lundgren, som bra nog liknar
förspelet till en negerlynchning.) Men den nya
viljan till konstnärlig jämvikt och de på egen
erfarenhet byggda stilmedel är så ofta
märkbara i denna bok, att man snarare borde
beteckna den som en lovande come back för den
tidiga 40-talskritikens gullgosse.
Åke Runnquist
Herbert Grevenius: Offentliga nöjen.
Premiärer och mellanspel 1939—1944.
Fritzes 1946. 7:50.
När jag läst Herbert Grevenius’
teaterrecensioner från ett helt lustrum, samlade i volymen
"Offentliga nöjen", skulle jag önska att jag
visste mer än jag gör om hans egen linje, om vad
som är hans ideal och om vad han eftersträvar.
Ett eller annat i den vägen tror jag mig kunna
urskilja. Det förefaller mig sålunda, som om
Olof Molanders och Lars Hansons tolkningar
av den omvände Strindbergs stora dramatik
i särskild grad ägde Grevenius’ intresse och
hjärta; där ha hans konstnärliga krav ingått
en enhet med hans religiösa intressen. En
höjdpunkt i boken är också den artikel han ägnat
Strindberg efter krisen, och där han lika
intelligent som spirituellt ställer Lamms
Strindbergsuppfattning under diskussion och ger prov på
sin förtrogenhet med den religiösa
omvändelsens psykologi. Med glädje har jag också
konstaterat, att Grevenius reagerar surt inför det
starkt kommersiella draget hos Dramatens
nuvarande ledning, dess förkärlek för slickad
eller pompös schablon, att han observerat det
folkliga draget på djupet av Pär Lagerkvists
konst, att han behjärtat Lorensbergsteaterns
banbrytande insatser under tjugotalet och
överhuvudtaget göteborgsteaterns försprång
framför stockholmsscenerna.
I huvudsak tycks emellertid Grevenius fatta
sin uppgift rent journalistiskt, det framgår
inte minst av det föga vårdade språket. Den
litterära analysen är i allmänhet inskränkt
till ett minimum. Denne kritiker siktar direkt
på föreställningen, på pjäs, spel och regi,
sådana de gestaltades den kväll han var utsänd
som referent. Och just därutinnan röjer han
sin speciella talang, sitt sällsynt fina öga och
öra för föreställningen som sådan, för det
sceniska allkonstverket. Grevenius kan
verkligen det som jag själv finner svårast av allt:
intuitivt uppfatta vad regin gjort av
författarens stycke och skådespelarmaterialet,
urskilja hur de olika konstnärliga faktorerna
spela samman i en helhet, fånga och återge den
inre melodin i en teaterföreställning. Därtill
kommer, att han är en djupt ärlig man: vid
artiklarnas omtryckning retuscherar han inte
bort en felbedömning såsom nittionio av hundra
skulle ha gjort; i en fotnot fastslår han själv
vilket genant misstag han begått! Synd bara,
att det inte finns lite mer av klara, raka och
egna linjer i detta kritiska författarskap —
eller också finnas de men ha suddats bort i allt
det tjattrande småpratet. Holger Ahlenius
Aldous Huxley: Den mexikanska hatten.
Översättning av Ulla Hornborg.
Wahlström & Widstrand
1946. 8:50.
Det är inte något särskilt nöje att 1946 läsa
om en av Huxleys novellsamlingar sen 1924.
Efterkrigspessimismen — årgång första
världskriget — ser just nu så nattståndet idyllisk ut,
och det är betydligt intressantare att läsa de
svar Huxley nu har funnit på
efterkrigspessimismen, årgång andra världskriget. Till
exempel i den ännu oöversatta "The Perennial
Philo-sophy" från 1944. Naturligtvis är Huxley
skicklig, och naturligtvis är han rolig, och det
skadar ju inte att få hans produktion
fullständig på svenska, även om de bästa böckerna
redan är översatta. Lästa tjugu år efter att de
skrevs, verkar dessa noveller mestadels som
spånor eller utkast från hans senare, stora
verk. Den döde, geniale lille gossen i "En
ung Archimedes" och den långlivade italienske
lebemannen med sitt mystiska
föryngrings-recept verkar melodramatiska skisser till två
av huvudpersonerna i "Efter många somrar",
och småstycken som "Smink" och "Porträttet"
är komiska avslöjanden av den mänskliga
fåfängan och tanklösheten, sådana som han
strör omkring sig på var och varannan sida
i "Kontrapunkt". Den novell som har mest
tyngd och perspektiv är "Morbror Spencer",
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>