Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Tora Dahl: Att Signe var sådan... Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORA DAHL
varit inne och betalt sin kvartalshyra nu hos
portvakten.
—- Dom var riktigt oförskämda mot mig,
sa hon. Ja, det var dom verkligen, dom fråga
mig om jag hyrde ut mitt rum åt dåliga
kvinnor. Men jag gav dom. Jag har hyrt ut
rummet åt fröken Larsson, sa jag, och jag har
aldrig märkt annat än att hon är en rejäl
människa, sa jag, och det är bekanta till mig
som rekommenderade henne, sa jag, jag ville
ha nån som jag kände till, medan jag är på
landet, sa jag. Då sa dom att det var några
hyresgäster som hade sagt det, några som
bodde i samma uppgång, portvaktens själva
visste ingenting för dom är i andra
uppgången. Så det var bara sånt där prat. Folk
pratar så mycket, dom är alltid så kvicka till
att prata. Ska jag fara in enkom från landet
för att betala min hyra och så få obehag
för att folk pratar, sa jag. Då ändra dom
sig och sa att dom måste ju tala om det.
Och det måste dom förstås. Jag sa åt fröken
Larsson sen, för hon hade lovat mig när hon
hyrde rummet att ingen skulle få märka
något, annars hade jag aldrig hyrt ut det åt
henne. Hon sa hon begrep inte hur det kunde
märkts, hon sa dom kunde inget veta, det var
bara som dom pratade. Och jag förstår inte
heller, så som rummet ligger. Hon såg
vädjande på mig. Rummet låg intill portgången
med ingång från ett litet prång alldeles
ensamt för sig självt, det hade varit
portvaktsrum förut. Hon är sån, förstås, sa hon sen
och tittade lite osäkert på mig, men en rejäl
människa för övrigt. Det var bekanta till
mig som kände henne, dom sa hon vet sig
ingen råd hur hon ska få tag på ett rum. Dom
låg åt mig, j ag tyckte det var synd om henne.
Och rejäl är hon, hon ökade på av sig själv
en tia i månan nu.
Det hade ordnat sig alltså, det fanns inga
bevis mot fröken Larsson, och fröken
Lundgren hade svurit sig fri. Och med det var hon
nöjd, hon hörde inte till dem som la saker på
sinnet eller gick i ensamheten och funderade
ut olyckor som kunde hända.
— Att jag skulle få obehag för hennes
skull, det hade jag då aldrig tänkt mig, sa
hon.
Det var som om det inget annat fanns för
fröken Lundgren än en lugn och gemytlig
vardag. När hon berättade om ovanliga eller
upprörande händelser gjorde hon det på
samma sätt som om det mest triviala. Varför
sa herrn där ute på landet stygga saker till
sin fru? och varför tog hon dem så illa vid
sig? där låg väl något bakom, men det
bekymrade sig fröken Lundgren tydligen inte alls
över. Naturligtvis hade hon varit lite till sig
när hon såg blod rinna och det hade varit
skrik och gråt och oro, men så snart det var
ordnat så glömde hon bort det, det var som
om hon såg allting på långt håll och inte
kunde tänka sig att gå närmare. Hon var väl
för tjock för det.
En gång hade jag känt avsky för henne.
Det var när hon berättade om ett barnamord.
Hon hade haft plats på restaurang då, i köket,
och en av flickorna där hade blivit sjuk
under arbetstiden. Fröken Lundgren hade
haft sina aningar och gått och lyssnat ett
par gånger utanför hennes dörr, men
återvänt igen till sina grytor. Så småningom var
det några andra som märkte flickans
försvinnande och gjorde efterforskningar. Och så
blev läkare eftersänd.
— Stackars flicka, var har ni gjort av
barnet? sa han.
Den repliken kom fröken Lundgren ihåg.
Att doktorn var lång och hade stort ljust
hår nämnde hon också, men när jag frågade
om flickan, sa hon: Jo, hon var förtvivlad
förstås. Ungefär som: jo, hon hade influensa
och feber förstås. Och om rättegången sa hon
bara att hon var med och vittnade. Men när
domen hade fallit och flickan fördes bort,
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
