Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Elizabeth Bowen: Rosafärgad vår. Novell. Översättning av Viveka Starfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELIZABETH BOVEN
ROSAFÄRGAD VÅR
— Ja, det var konstigt, sade hon, det där
med spöket. Det brukade komma in i mitt
sovrum när jag klädde om mig till middagen —
när jag klädde om mig för att gå ut.
— Var du rädd?
— Jag hade så bråttom; det var alltid
bråttom. När man måste klä sig i en sån där gräslig
fart, blir man så irriterad av varje liten extra
sak. Och på den tiden jag talar om brukade
rummet vara fyllt av dagsljus —
solnedgångsljus. Det hade två stora fönster som låg i höjd
med de vårgröna trädkronorna där ute på
squaren. Våren stod i blom den månaden, och
den var rosafärgad. I det där sega solskenet,
som brukar vara mot aftonen, verkade våren
teatralisk på något sätt. Det färgade min
stämning när jag skulle ut på kvällen. Hon gjorde
en paus, sedan sade hon: Det var den
underbaraste månaden i mitt liv.
— Vilken månad?
— Den månaden som vi bodde i det där
huset. Jag sa väl att det var ett möblerat hus
vi hyrde? Så som hyrorna är nu blir det
billigare än en våning. Folk påstår att det är
besvärligare med ett hus än med en våning,
men det här hade vi inget besvär med, för vi
levde precis som i en våning. Jag menar, vi var
praktiskt taget aldrig hemma. Jag försökte inte
få tag i något tjänstfolk, för jag vet ju att det
inte finns några att få. När Neville steg upp på
rnornarna bryggde han kaffe själv; jag hade
en städhjälp som kom varje dag när jag hade
gått till militärförrådet, och så ordnade vi med
husvakten i huset bredvid så att han såg
till pannan och höll badvattnet varmt. Och
sängarna var bekväma och sköna. Ägarna hade
ordnat det bra för sig.
— Träffade ni dem aldrig?
— Nej, aldrig — det fanns ju ingen
anledning. Det gick genom en agent som vanligt.
Jag har för mig att mannen var ute i
militärtjänst någonstans, och hon hade flyttat efter
för att få vara i närheten av honom. De kan
inte gärna ha haft några barn, lika litet som
vi — det var ett sånt där litet hus som är precis
lagom för två.
— Vackert?
— Ja-a, sade hon. Gammaldags trevligt så
där. Det var ett sånt där gammalt hus som
har blivit moderniserat inuti. Men du vet hur
det är med andra människors tillhörigheter —
man kan aldrig riktigt begagna dem och man
har en känsla av att de alltid står och iakttar
en. Men nu var det ju aldrig frågan om något
hemliv — vi var ju ute båda två hela dagarna.
Och i början av juni flytttade vi igen.
— För det där spöket?
— Nej då, sade hon hastigt. Inte alls
därför. Hon tände en cigarrett, drog några bloss
och tycktes överväga. Men det var det jag
skulle berätta om nu.
— Ja, fortsätt.
— Jag håller på. Jo som sagt, det var något
visst med den där brådskan på kvällarna i ett
tomt hus med solnedgången flammande
utanför. Jag tror att varenda kväll var vacker den
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
