Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Elizabeth Bowen: Rosafärgad vår. Novell. Översättning av Viveka Starfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELIZABETH BOWEN
månaden. Jag tog alltid bil hem från förrådet;
man får kosta på sig litet för att få tid med
allting nuförtiden, och det var faktiskt
nödvändigt att bada och byta från topp till tå —
du anar inte hur man känner sig när man har
stått och slagit in paket hela dagen! Jag kunde
aldrig begripa mig på en del av flickorna på
förrådet, som kunde gå direkt från arbetet till
ett möte. Jag kan omöjligt gå och träffa någon,
om jag inte känner mig alldeles perfekt. Så jag
for alltid hem så fort som möjligt. Neville var
aldrig hemma.
— Jag tänkte just fråga ...
— Nej, han arbetade alltid till långt in på
kvällarna, eller åtminstone måste han vara till
hands om det skulle hända någonting. Så han
åt middag på klubben på hemvägen. Och när
han kom dit brukade maten vara i det närmaste
slut. Det var nog delvis det som gjorde honom
nervös också.
— Men du var inte nervös?
— Jag var lycklig, sade hon. Vansinnigt
lycklig — på ett nervöst sätt kanske, det kan
ju hända. Vad man än är nuförtiden, så är
man det ju lite överdrivet. Det har jag kommit
underfund med nu under kriget.
— Du var lycklig___
— Jag hade mina skäl — som inte har med
den här saken att göra.
Hon rökte hastigt några minuter, sedan
lutade hon sig fram för att döda
cigarrettstumpen i askkoppen.
— Var var jag? sade hon i en helt annan
ton.
— Du klädde om dig...
— Ja, det första jag gjorde när jag kom
upp var att öppna sovrumsfönstren, för jag
tyckte alltid att städhjälpen hade lämnat en
lukt kvar i rummet. Så att jag brukade slå
upp fönstren innan jag tappade på badvattnet.
Skenet från trädkronorna utanför var så starkt
att jag måste blinka, och rummet fylldes av
den där tunga doften av vår, som känns långt
ner i halsen. Jag visste aldrig riktigt om jag
tyckte om den eller inte, men den kom mig att
känna mig som om jag hade tagit en drink.
Hända vad som hända vill i morgon, den här
kvällen är min — du känner till den där
känslan? Sedan tappade jag på badvattnet.
Badrummet låg vägg i vägg och dörren var
vid ena sänggaveln. Jag brukade ha dörren på
glänt när jag badade, för att släppa in
dagsljuset. Det var så besvärligt att komma åt
mörkläggningspapperet i badrumsfönstret.
Medan karet fylldes, brukade jag ta det
lugnt och plocka med saker och ting och ta
fram vad jag tänkte ha på mig och ta bort
min gamla make-up och så vidare. Jag säger
"ta det lugnt", för man kan inte forcera ett
bad. Jag kan gärna tala om att jag brukade
vissla också. Ja, vad är det för ont i att någon
människa är lycklig någon gång? Att bara gå
och grubbla vinner man inget krig med. När
jag tänker på den där månaden, så tror jag att
jag visslade mest hela tiden. Du skulle ha sett
hur de stirrade på mig på förrådet! Det
besynnerliga är bara att jag kommer så väl ihåg att
jag visslade, men jag kan inte komma ihåg när
jag slutade upp med det. Men jag måste ha
slutat upp, för det var då jag hörde.
— Hörde?
Hon tände en cigarrett igen, med lätt rynkad
panna.
— Vad var det jag hörde först, den där
första gången? Det var bestämt tystnaden. Så
att då måste jag ju ha slutat vissla. Jag låg
där i badet med dörren öppen bakom mig, när
tystnaden plötsligt fick mig att sätta mig rätt
upp i karet. Sedan sa jag till mig själv: Flicka
lilla, det är väl ingenting konstigt med det. Vad
kan du annars vänta dig att få höra, i ett tomt
hus? Hur som helst så vände jag mig i alla
fall om i karet, så att jag kunde hålla ett öga
på dörren. Efter en liten stund hörde jag
någonting som inte var tystnaden — jag tänkte
genast att det var Neville som hade kommit
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
