- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
123

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Elizabeth Bowen: Rosafärgad vår. Novell. Översättning av Viveka Starfelt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ROSAFÄRGAD VÅR

Och det var inte bara det hon beklagade mig
för. Jag menar, det finns vissa saker som en
kvinna som är lycklig låter bli att tänka på.
(När det är en man som gör henne lycklig,
menar jag.) Och andra saker som man låter
bli att tänka på om det inte är ens äkta man
som gör en lycklig. Det är mycket man aktar
sig för att fråga sig själv, och mycket som
man aktar sig för att komma ihåg. Men just
sådana saker var det hon ideligen förde på
tal. Hon visste ingenting bättre än att tala
om dem.

Vad jag inte begrep, och vad jag fortfarande
inte begriper är — varför bar hon sig åt så
mot en lycklig människa? En människa som
stod mitt uppe i den underbaraste månaden
i sitt liv, och när det var maj, och allting
blommade och det ena med det andra? Vad hade
jag gjort henne? Hon var ju död — får man
väl anta åtminstone? ... Ja, jag förstår nu att
hon måste ha fått en svår chock.

— Varför tror du det?

— Jag vet nu hur det känns.

— På så sätt... ?

— Se inte så där konstigt på mig. Jag har
ju inte förändrats, eller hur? Du skulle aldrig
ha märkt något? ... Det är väl för att det är
den här tiden på året, kan jag tro; augusti är
en bra tröttsam månad. Och saker och ting tar
slut, utan föregående varning, innan man vet
ordet av. Jag hoppas kriget är över till våren;
jag skulle så gärna vilja fara utomlands då.
Jag skulle vilja vara någonstans där det bara
finns furuträd, eller palmer. Jag vill inte se en
rosafärgad londonvår igen — aldrig någonsin.

— Kommer inte Neville att... ?

— Neville? Å, förstod du verkligen inte

det? Sa jag inte___? Han, jag, vi har — jag

menar, vi bor på var sitt håll nu. Hon reste sig
upp och bar bort den fulla, rykande askkoppen
till ett annat bord, tvekade, och kom sedan
tillbaka med en tom askkopp. Sedan vi flyttade
ifrån det där huset, sade hon. Jag talade ju om

att vi flyttade ifrån det där huset. Det var
därför. Vi skildes.

Det var med det där andra det gick galet,
sade hon. Om jag hade varit förnuftig i fråga
om Neville skulle han och jag aldrig — jag
menar: äktenskapet är något... Jag hade trott
att jag alltid skulle förbli gift, vad som än
hände. Jag borde ha förstått att Neville var
ovanligt nervös och nere just då. Idiotiskt nog
talade jag om för honom hur det var; jag
tappade huvudet. Men vid det laget hade jag
förlorat all självbehärskning. När det enda man
verkligen lever för plötsligt har slagits i kras ...

Slagits i kras är rätta uttrycket. Och ändå
inser j ag nu efteråt att det sedan någon tid
tillbaka hade inträtt en viss avmattning i vårt
förhållande. Då märkte jag det inte, lika lite
som jag märkte att maj höll på att vissna bort
på squaren — tills vädret en vacker dag
förändrades, och jag märkte att maj var brun.
Alla lyckokänslor upphörde, ungefär som mitt
visslande upphörde — men exakt när det hände
vet jag inte.

Det var idel bagateller som utgjorde början
till slutet. Till exempel att jag var några
minuter mera försenad för varje gång vi
träffades. Det resulterade i att vi aldrig fick
behålla de bord han hade beställt åt oss på
restaurangerna — du vet ju hur det är på
restaurangerna nuförtiden. Sen fick jag på
något sätt för mig att ingenting som jag hade
på mig klädde mig; jag började tycka att han
såg kritiskt på mina hattar, och det gjorde mig
nervös och inte alls till min fördel. Sen började
jag säga elakheter om alla flickor han talade
om — jag tyckte inte om att någon var yngre
än jag. Sen började jag fråga mig om jag
verkligen var lycklig, och det just i sådana stunder
som jag förr betraktat som fullkomliga. Och
en vacker dag sa jag till honom: "Är det här
verkligen värt så mycket som vi tror?" Det var
nog droppen som kom bägaren att rinna över.
Jag borde ha anat oråd långt tidigare. Till

123

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free