Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Rabbe Enckell: Konsten att misslyckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RABBE ENCKELL
alltid och allestädes endast är fråga om
när-mevärden, att man kan lyckas endast i den
mening att man i samma mån har misslyckats,
sett ur en annan och kontrasterande
synpunkt.
En god konstnär, liksom en mogen
människa, vet att motgången mera än framgången
verkar till hans djupaste fördel. Det ärliga ögat
och den själsliga ekonomin ställer in sig på
misslyckandet, ty det skapar förutsättningarna
för ett nytt misslyckande, som dock ingalunda
är identiskt med det förra, utan något annat
och längre hunnet.
Misslyckandet betecknar den eviga
startpunkten för alla våra strävanden, åtminstone
i den mån de är inriktade på de mänskliga
imponderabilia, som inte låter sig gripas, men
endast möjligen inringas. Men det skall alltid
visa sig att de undkommit oss.
Kan man älska någon utan att samtidigt
erfara, att den älskade till sitt väsen är
ogripbar, irrationell och gäckar alla slutgiltiga
ansträngningar att bestämma henne en gång för
alla? Just denna osäkerhet "eldar helvetet
hett" för oss, håller våra känslor vid liv, ofta
ända till det orimliga. Vi måste misslyckas
för att kunna älska. Så snart vi ansätts av
föreställningen, att vi lyckats, osar det av
självbedrägeri omkring oss, vi blir oroliga.
Stämmer bokslutet? Hur kan det vara möjligt?
Det enda naturliga vore att det inte stämde.
Alltså har det bragts att stämma på konstlad
väg, den ena posten med den andra har
manipulerats bort. Man har smusslat undan
startpunkten i allt liv: misslyckandet. Och
vad får oss att misströsta gruvligare än detta?
Man berömmer dig för ett arbete. Du
erhåller pris eller stipendium. Du blir glad, du
anser dig vara förtjänt av det och att det är
rättvist. Men en annan, som icke blivit
berömd eller ihågkommen, finner det orättvist
och oförtjänt. Du anser att avunden
fördunklar hans omdöme. Men är det sagt?
Avunden icke bara fördunklar, nej, det har en
satanisk förmåga att ibland hos ett gott
förstånd skärpa omdömet. Han kan visa på
begränsningar, överbetoningar, falska aspekt
och ofullkomligheter hos dig. Han frågar inte
efter vad du gjort utan efter vad du inte
gjort. Är det då ej klokast att frivilligt lyssna
till kritiken och, där den kan ha fog för sig,
erkänna att du inte är långt ifrån
misslyckandet. Och, även om kritiken inte drabbar rätt,
påvisar den dock nödvändigheten av att gå
förbi de egna resultaten.
Din ande ropar ständigt på misslyckandet
såsom en väg utur cirkeln av eventuella
förtjänster.
Man kan inte lära sig misslyckandets svåra
konst, om man låter den helt och hållet
påtvingas en utifrån. Att känna sig misslyckad
bara för att andra anser det, är mycket
deprimerande och manar fram en självhävdelse,
som oftast tar sig löjliga, någon gång sublima
uttryck. Eller också förödmjukar det en till
den grad, att man mister sin vitalitet, blir
likgiltig eller sluter sig till hopen av dem,
som servilt flockas kring berömdheterna, de
som "lyckats". Detta är det faktiska
misslyckandet.
Men konsten att misslyckas är något helt
annat.
Den är en självdisciplin, som hellre tar
sikte på det orimliga och omöjliga i att lösa
uppgiften än ställer den så att en skenbar
lösning kan vinnas. Alla varaktiga anspråk
kan inte fixeras så länge livet varar för oss.
Och anspråken stiger med resultatet.
Därför finner vi att vägvisarna,
föregångarna alltid tillhör en förgången tid.
Nuet har aldrig burit framtiden i sig, det
är alltid och allestädes förbehållet det
förflutna att bära framtiden i sitt sköte. Nuet
är bara en motsvarighet till det, som en
gång i egenskap av förgånget skall inspirera
framtiden.
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
