Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
att jag skulle ha tyckt synd om boken just
för den. Och ändå förändrar detta
ingenting som helst i sak. Boken hade ändå varit
mig likgiltig som helhet. Det finns nämligen
— och detta bör den jublande publiken inte
glömma — i generationen 40-tal en fem sex
poeter som "Jan Wictor" aldrig skulle kunnat
härma. Det finns vidare en hel radda ödmjuka
diktsamlingar som inte alls är så
fullfjädrade i ordvalet, kanske snarare tafatta, men
som vill någonting och som varit nödvändiga
för vederbörande. Man kan kalla dem kejsarens
nya kläder, men då är också vetenskapen
kejsarens nya kläder. Ett litet atomputz bara —
och världen är weg! "Varför då / dessa dolska
underluggsblickar / som vore vi / två
hästskojare på samma marknad", frågar Diktonius
i ett utbrott som vore förtjänt av att här citeras
i sin helhet ("Tidsenlig dikt" III, "Stark men
mörk", för den som vill se).
Men piken med kejsarens nya kläder gällde
ju dumheten och inbilskheten. Och man kan
ju säga att "Jan Wictors" försök var värt att
göra, bara nu pilen träffar prick. Det värsta är
att den troligtvis inte gör det, för det finns så
många prickar att träffa i så många instanser
att ’rätt’ nästan vore liktydigt med Odysseus’
berömda pilskott genom yxhålen. Först gäller
det alltså att genomborra de många som plitar
av fåfänga, kanske också av ambition men
utan konstnärlighet, sedan kommer turen till
förlagen, som genom sin ohämmade
diktutgivning faktiskt uppmuntrat de förra, sedan är
det de litterära rådgivarna, vare sig de nu
är konjunkturbländade eller på annat sätt
blinda, sedan ett par tidskrifter som tagit in
lite för mycket av för många, sedan är det
kritiken, som liknar en bandhund i natten,
en sån där som ibland skäller på ingenting och
ibland låter en ängel gå förbi oanmärkt, sedan
är det publiken som faktiskt inte kan vara
annat än villrådig förrän den får själva den
sovrande Tiden till hjälp. Och sist kommer då
det yxhål, bestående av en fem sex poeter, där
pilen slinter. Det makabra i situationen är att
dessa fem sex i allmänhet har betydligt mycket
svårare att få sin identitet accepterad och sina
diktsamlingar antagna än sådana som skriver
"central dikt utan centrum". Förlag och förlags
rådgivare, kritik och kritiks följ are morrar åt
dem för att en tid efteråt slicka dem, vilket inte
är bättre, särskilt inte när de ligger lik. Och var
det bara det saken gällde så var det bara bra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
