Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tuositet är åtminstone påfallande: hans dikter
har en grafisk linje, där finns inte mycket färg.
Vad han skildrar är också någonting som väl
lämpar sig för den etsande syran. Det är de
nervöst debilas eller på annat sätt icke
fullvärdigas ångest i skuggan av det
’omhändertagande’ samhället. De virvlande rimmen och
rytmerna ger onekligen något av furian och
anspänningen i det nervösa lidandet, men också
någonting konstlat, någonting av stelnad
arabesk (inte grimas). Samma känsla som i
Munchs "Skriet" kan tänkas ligga bakom
åtskilliga av dessa dikter, men man måste säga
’kan tänkas’, för Haglidens Jugend är så
beskaffad att hur klart saker och ting än är
nämnda vid sitt rätta namn så verkar det hela
omskrivet. Han har en konstnärs- och
ärlig-hetsvilj a som är otvivelaktig men som inte värkt
djupt nog. 1 konstnärsförmågan nämligen.
I kvinnliga diktsamlingar finns mycket ofta
ett element av exhibitionism. Kanske finns det
ett sådant hos oss män också fast vi inte märker
det — detta för att vara rättvis innan jag
säger att den kvinnliga exhibitionismen ibland
kan gå utöver det konstnärligas råmärken. Man
är inte alltid naken när man gör sig naknast,
och man kan vara som allra naknast när man
är vackert klädd. Det finns i Gunhild Hallers
diktsamling "Kom hjärtans fröjd" en och
annan dikt som inger mig olust (t. ex. "Bödeln
och skökan"), inte för att jag skulle ha
någonting principiellt emot den där beskrivna
proceduren utan därför att jag som kritiker måste
opponera mig mot den kvasireligiöst smaklösa
könsromantiken. Det är någonting
transvesti-tiskt i denna blandning av enkel handling och
patetiskt meningsfull scen, någonting som den
förmodligen knappast depraverade diktarinnan
alls inte tänkt på att det kan verka onödigt.
Gunhild Haller har eftersträvat de grälla
färgerna genom motivet och tvärtom, men man
har ingen känsla av att hon är någondera,
i varje fall inte i dikten. Dock har man en
stark känsla av ett begär efter en stark känsla.
Diktsamlingen är inte obegåvad men
obalanserad. Bäst är den när den behandlar enkla,
oskuldsfulla ting på ett enkelt, oskuldsfullt
sätt, vilket den även, emellanåt, gör.
Hos Viggo Loos, även känd som
konsthistoriker och skildrare av det svenska
friluftsmåle-riet, överraskar inte vissa esteticistiska och
eklektiska tongångar. Diktsamlingen är som
helhet av en starkt traditionsbunden karaktär.
Jag har ovan karakteriserat Carpelan som en
vag Enckell, Loos har givetvis gått i en äldre
skola: när han är som bäst är han en vag
Ekelund. Nu kan någon — med full rätt —
invända: varför ta de större eller de stora och
med dem slå de mindre eller icke så stora? Jag
ber också om ursäkt. Men det är ibland så
oerhört svårt att karakterisera en inte fullt
kon-turklar diktsamling att man ofrivilligt griper
till en kliché. För fullständighetens skull bör
tilläggas att det ekelundska stildraget hos Loos
endast är sporadiskt: det mesta går på en
ganska konventionell och ändå lös fyraradig
rimmad strof. Aktningsvärda formella ansatser
finns dock här och där ("Stegen").
Loos är annars vad man kallar en fin och
lågmäld poet, det betyder med andra ord en
kammarpoet, och säkert har han inte avsett
dessa blad som annat än dagboksblad,
marginalanteckningar till sin egentliga gärning.
Hans temata är milda och melankoliska, ibland
trötta: tankar om livet och ännu mer om
döden, om det resignerade och ändå
känslofulla minnandets ögonblick. Man kunde i detta
samband citera den fina lilla ingivelsen "De
likgiltiga". I stället skall en verkligt vacker
dikt annoteras, "Kväll", ur vilken några
lösryckta rader här följer:
I dunklet under månskäran
brer tystnaden sitt dok.
Det darrar ljusstrimmor
från vita fönsterposter.
O mörkt gröna ängar
och tigande mänskobröst,
som natten sluter i sin famn.
Det är en klang av anno dazumal, Ekelunds
och Conradsons skymningsvandringar, men en
vacker klang.
När maskar kryper ur mina tomma
ögonhålor,
skall skogen blomma
över ditt ludna skägg.
sjunger Ewa Waldemarsson. Man tvekar om
man skall ta denna skaldinna på allvar.
Troligen måste man det, även om en hel del dikter
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
