Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
nämnas. L ars-Erik Essén inleder sin fjärde,
över 200-sidiga diktsamling "Atomen och
lotusblomman" (jfr "Yogin och kommissarien"!)
med en egenartad platonsk dialog, framförd
med pretention och på ett nästan olidligt
kurialspråk. Den är med andra ord mycket
svårläst. Men skall man vara rättvis innehåller
den i sak ungefär detsamma som Martinson
på sitt oefterhärmligt naivistiska sätt gett
uttryck åt i de atomistiska funderingar med vilka
han sysslat på senare tid. Även Essén är en
mystiker som oroats över mänskoandens
tendenser till sönderfall. Men hans bok är så
mycket mer än Martinsons böcker en oroande
bok. Hos Martinson finns en stark naturlig
sundhet, Essén däremot vänder sig inåt på ett
sådant sätt att man mest tycker sig se ryggen
av honom. Att boken är illustrerad med en
serie teckningar i en oefterhärmlig
stilblandning av Max Klinger och annonsritning
förbättrar inte saken. Inte heller blandningen av
kvasifilosofi och akademism i dikternas,
särskilt dikttitlarnas ton.
Men om detta omdöme tränger sig på en
vore det ändå orättvist att stanna vid det. Även
Esséns tidigare diktsamlingar var på ett
egenartat sätt svårtillgängliga. Och gör man en
ansträngning att se förbi det myckna som i den
nya boken verkar stötande skall man också här
finna vackra dikter, procentuellt sett kanske
fler än förut, t. ex. denna:
Vindarna brusa av hemlöshet.
Vågorna suckande hävas förgäves.
Mitt i de strömmande regnen
med bävan jag lutar mig över
en sovande drottning.
Blekt som en bortglömd sorg hennes krona tindrar —
O, själ — i de brusande mörkren jag fann dig.
Ljust du sover i regnets strömmar.
Essén förefaller mig bäst när han på detta
sätt skriver musikaliskt — i varje fall är han
inte klarare när han bemödar sig om att skriva
teosofisk lärodikt, alldeles frånsett att hans
lärodikt ingenting äger av 1700-talets grace.
Som helhet kan boken betecknas som ett
misslyckande men ett anmärkningsvärt
misslyckande. Rensad från teckningarna, från en
del spekulativ dikt och försedd med ett mindre
högtravande förord skulle den förvisso ha
meriterat till en bättre kritik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
