Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Norrländsk melankoli
Carl-Emil Englund: Minnet sliter i
spindelväv. Bonniers 1946. 7: 50.
Med en trofasthet som gränsar till det
trollbundna återvänder Carl-Emil Englund i sitt
författarskap till finnskog och ödemark. Här
har på ett ovanligt lyckligt sätt ett landskap
och en diktare stämt möte och förenats.
Melankolin, sagofantasin och det han själv kallar
"längtan in i det ovissa" har haft lätt att finna
värdiga symboler och utlösare i en natur, där
skogarna, myrarna och nätterna är nästan
oändliga. Men Norrland är en stor byggnad,
som rymmer mer än ödslighet. Det storvulna,
nyväckta och Bolidenexpansiva finner man
knappast hos Englund; han har valt att skildra
det inåtvända, fördrömda, fattigdomspassiva.
I glidande minnessvep återger han ett
förindustriellt, för att inte säga förhistoriskt
landskap, där tidsbestämningen inte sker med
människornas klockor utan "med andra måttband:
dagprassel, nattsus". Omfånget för hans
diktning kan bäst stakas ut med hjälp av ett par
rubriker: "Om vad som händer i oansenliga
byar" och "Sagan slumrar vid nattens kant".
Det är i hög grad stämningsdikt och
stämningstänkande. Det är därför naturligt att man
ofta stöter på variationer på temat: "Mun kan
aldrig skildra, ord kan endast ödelägga en
upplevelse." För att gripa det ogripbara har
diktaren tvingats använda sig av ett påfallande
ordrikt språk och av raffinerade estetiska
fångstredskap. Han har skapat en egenartad
prosa, full av melodisk förförelse, romantiska
bilder och surrealistiska förskjutningar — men
också risker för dekorativ överbelastning. Han
är den exakta motsatsen till en episk berättare
i vanlig mening. En skildring av ett verkligt,
enkelt händelseförlopp får inte leva många
rader förrän det avbryts av drömlikt vaggande
naturscenerier eller minnesmonologer utanför
all kronologi.
Den sista boken, prosavolymen "Minnet
sliter i spindelväv", lägger väl inte mycket nytt
till bilden men hör ändå till författarens bästa.
Det är samma ödemark, samma giktbrutna
stugor, samma sorgsna klockor, samma
misstänksamhet mot stadens hets, samma exklusiva
lust att beskriva tystnadens och skymningens
alla nyanser. Det nya skulle ligga i att språket
blivit ännu mer gymnastiskt mjukt och att
samtidigt skiljemuren mellan prosa och poesi
nu nästan helt brutits igenom. Jämför man
med den ojämna debutsamlingen, "Trasiga
sagor", blir skillnaden ganska tydlig. I
"Trasiga sagor" fanns emellertid tydligare
markerad en social och kritisk tendens —
Dik-tonius menade sig kunna spåra en ny "fränt
saklig livssyn". I "Minnet sliter i spindelväv"
är däremot det retrospektiva, elegiska draget
iögonfallande. Samlingens finaste stycke,
prosaelegin "Emigranter", har som ständigt
återkommande lystringsord: "Brinn, heliga minne,
brinn!"
De allra sista skisserna har en något
avvikande karaktär. Det är kritiskt-patetiska
stämningsackord från det andra världskrigets första
år. En allegori som "Asgamar" hör knappast
till det man längst kommer att minnas. Men
den avslutande frihetssången är en värdig
slutvinjett till ett egenartat konstverk.
Werner Aspenström
En lyrikers noveller
Ebba Lindqvist: Vägen till Jeriko. Bonniers
1946. 6: 50.
Vistelsen i Amerika under krigsåren gav
Ebba Lindqvist skönhetsintryck av den
främmande naturen, vilka bevarats i diktsamlingen
"Manhattan". Den stimulerade henne också att
söka erövra prosan som instrument i en
samling noveller, "Vägen till Jeriko". En
associationsrik titel — på vägen till Jeriko var det
som en man föll i rövarhänder för tvåtusen
år sedan. Författarinnan lägger örat till den
kokande världsstadens snäcka och hör en och
annan ton från små, rotlösa, vinddrivna
människoöden. Det finns väl ett orosdrag i hennes
lynne, en labilitet, även erfarenheter, som gör
att hon uppfångar sådana vibrationer, men
också en moderlig mjukhet i greppet. Den
irritabla atmosfären och de hetsade ödena är ofta
mycket väl träffade. Det är det gamla judiska
äkta paret som under färden genom ett hatiskt
Tyskland stilla stiger ut tillsammans från
expressens plattform och försvinner. Det är
den unge tjeckiske soldaten som natten innan
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
