- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
200

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Eudora Welty: Den stora noten. Novell. Översättning av Sven Barthel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EUDORA WELTY

DEN STORA NOTEN

William Wallace Jamiesons hustru Hazel
skulle ha ett barn. Men det var oktober nu
och det var sex månader kvar, och hon
uppförde sig precis som om det skulle bli i
morgon. När han kom in i rummet, ville hon inte
tala till honom utan stirrade så ihärdigt hon
förmådde på ingenting, med glödande ögon.
Om han bara så mycket som rörde vid henne,
räckte hon ut tungan och sprang runt bordet.
Så en kväll gick han neråt vägen med två av
grannpojkarna och stannade borta hela natten.
Men då blev det riktigt galet, för när han kom
hem tidigt på morgonen, var Hazel försvunnen.
Han sökte igenom huset utan att tro sina ögon,
balanserande med båda armarna utsträckta
och det gula håret på ända, och sedan vände
han upp och ner på köket, men det tjänade
ingenting till. Sedan, när han kom tillbaka till
vardagsrummet, såg han att hon hade lämnat
ett litet brev till honom i ett kuvert. Det var
detsamma som att göra något bakom någons
rygg. Han öppnade kuvertet, vecklade ut brevet,
höll upp det ett stycke från ögonen ... Efter
en blick på det blev han rädd för att läsa de
exakta orden, och han knycklade genast ihop
brevet i handen, men vad som hade stått i det,
var att hon inte kunde uthärda med honom
efter detta och att hon skulle gå till floden och
dränka sig.

— Dränka sej — hon som är dödsförskräckt
för vatten!

Han sprang ut, röd i ansiktet som det
skördade bomullsfält han sprang över, och nere

på vägen gav han till ett hojtande efter Virgil
Thomas, som just var på väg in till sig, att
han skulle komma ut igen. Han var nästan
inne, han hade den ena foten innanför tröskeln.

De möttes halvvägs mellan gårdarna, under
det skuggande trädet.

— Har du inte fått nog för i natt? frågade
Virgil. De stod där med byxorna alldeles gråa
av damm och dagg, och de hade varit tvungna
att bära hem den tredje som ett lik emellan sig.

— Hazel är borta, hon har försvunnit, hon
har gått och dränkt sej.

— Det är inte likt Hazel, sa Virgil.

William Wallace tog tag i honom och ruskade

honom.

— Du hör ju vad jag säjer. Begriper du inte
att vi måste dragga efter henne?

— Nu med detsamma?

— Ja, du har väl ingenting för dej förrän
i vår.

— Jag ska bara gå in till mamma ett tag
och hitta på nån historia åt henne, så kommer
jag sen.

— Vi får ta den stora noten, sa William
Wallace. Hans ögonbryn drogs ihop och han
talade för sig själv.

— Vad tog det åt Hazel? frågade Virgil
när de började gå.

— Hon tyckte väl att det blev ensamt, sa
William Wallace.

— Det räcker väl inte — gå och dränka sej
för att man har det ensamt! Mamma har det
också ensamt.

200

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free