Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Eudora Welty: Den stora noten. Novell. Översättning av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STORA NOTEN
efter Doyles, sa William Wallace och de skildes
vid källan.
När William Wallace kom tillbaka, dök ett
helt led av Malones upp bakom honom i
gås-inarsch över kullen, och bakom Virgil väntade
de två små pojkarna Rippen, två högtidliga
små linhuvuden. När William Wallace kom
fram till dem, lyfte Grady, som stod främst,
sin hand som ett tecken till tystnad och
lyst-ring åt sin bror Brucie, som flämtade muntert
och opålitligt bakom honom.
Brucie bugade beredvilligt under William
Wallaces klapp på axeln och gav honom en
drömmande sidoblick ur sina runda ögon, som
var rent gröna-och-vita, som klöverhuvuden.
William Wallace gav honom en tiocent. Grady
stod och hängde med huvudet; hans vita hår
låg i en liten svans i nacken.
— Låt dom få komma med, sa Virgil.
— Ja, gärna för mej, sa William Wallace,
men om vi låter alla människor vara med,
blir det för många till sist.
— Dom blir så glada, om dom får vara
med, dom här två små gammelpojkarna, sa
Virgil. Brucie höll på rak arm upp ett långt
rött snöre med en krökt knappnål fastbunden
i ändan, och ett uttryck av hjälplöst och
våldsamt intresse drog ihop Gradys ansikte som
en resår; hans ögon, av vilka det ena var rött
av en vagel, lyste bönfallande under den vita
luggen och han rörde käkarna och försökte
tala ... Deras pappa drunknade i Pearl River,
sa Virgil.
Nu hördes ett hojtande från kullen.
— Här kommer alla Malones, sa William
Wallace. Jag bad fyra av dom att komma, men
resten av familjen gick med ändå.
— Ja, det är ju alltid likadant, sa Virgil.
Och där borta kommer Doyles, med
brödsmulor i mungiporna, det ger jag mej fan på,
för äta bör man, annars dör man, som deras
mamma brukar säja.
— Om det kunde komma ett par små nigg-
rer nu också, sa William Wallace, eller en stor
nigger. Och han hade knappt hunnit säga det,
förrän två små negerpojkar kom gående, vart
de nu var på väg, och den ene gick bakom den
andre, och de lyfte fötterna högt och muntert
i sina overalls, som om de vadade till midjan
i honungsdagg.
— Kom hit ett tag, sa William Wallace. Vad
heter ni?
— Sam och Robbie Bell.
— Följ med oss, vi ska gå och dragga
i floden.
— Hör du, Robbie? sa Sam.
De skrattade.
Doyles kom ljudlöst gående, deras hundar
stod för allt oväsen. Malones, åtta jättar med
långa svarta ögonfransar, stod där redan och
trampade och puffade på varandra, färdiga
att gå. Alla gick tillsammans upp till Doc.
Gamle Doc ägde den stora noten. Hans hus
låg uppe på toppen av kullen och han satt i en
gungstol på verandan och tittade ut.
— Kom hit upp och stig på! började han
mässa ut över dalsänkan. Skörden är
inhöstad — bomullen har plockats och gått
till rensningsmaskinerna — höt är bärgat —
melassen är färdig överallt i trakten... Den
stora explosionen är över,
kommunalfullmäktige är valda, en del är nöjda, en del inte...
Det talas om krig!
När de kom närmare, sa han:
— Många har undfått nåden och blivit
frälsta, tjugutvå stycken i söndags, däribland
en Doyle, vilket borde räknas för två. Hoppas
de ska bli till välsignelse för vårt samhälle,
likaväl som lysande stjärnor i himlen. Nå, vad
gäller saken? frågade han, för de hade hunnit
fram och stod samlade kring trappan.
-— Kunde vi få låna den stora noten, om
ingen annan ska ha den? frågade William
Wallace.
— Det är inte mer än en månad sedan du
hade den, sa Doc. Det är inte din tur.
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
