Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Eudora Welty: Den stora noten. Novell. Översättning av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUDORA WELTY
någon hade kastat en sten i vattnet för att få
höra dess klang.
— Det är djupt här, sa Virgil och knuffade
på William Wallace. Kommer du ihåg?
William Wallace stod och såg ner i floden,
som om den fortfarande var ett mysterium för
honom. Där nere under hans fötter var den
genomlyst och gul som en gammal flaska,
liggande i solen, fylld av ljus.
Doc skramlade med alla sina grejor.
Sedan hoppade och tumlade alla Malones
plötsligt i en hög nedför strandbanken. De gav
upp sina vanliga hojtanden. Lille Brucie tog
några steg efter dem och såg sig om.
— Tror du att hon hoppade i? frågade
Virgil William Wallace.
Noten var så vid, när den var ordentligt
utsträckt, att den nådde över Pearl River från
strand till strand, och sänkena var tillräckligt
tunga för att ständigt hålla den nere vid
botten. Luften fylldes av drillande ljud, vattnet
stänkte upp i solskenet och notlaget började
röra sig motströms. Malones höll sig nära
stranden, simmade och halade, stönande och
grymtande. Doyles simmade och sköt på
bakifrån och Virgil talade om för dem hur de
skulle bära sig åt. Grady och Brucie med
sin metrev traskade fram över sandbankarna,
släpande på ämbar och linor. Sam och Robbie
Bell, nakna och blanka, lotsade fram den gamla
årlösa roddbåten, som envist drev in mot
stranden, och i båten, hög och rak med hatten
på huvudet, satt Doc — han färdades fram
utan att så mycket som röra vid vattnet och
utan att nånsin ta ögonen från noten. William
Wallace själv gjorde allt möjligt, men mest
var han ur sikte, dök och simmade under
vattnet och hade ingenting att säga mer.
Hundarna jagade hit och dit, i vattnet och
ur vattnet, in i skogen och ut ur skogen.
— Ta det vackert, pojkar, manade Doc
regelbundet med några minuters mellanrum,
så släpper den ingenting igenom.
— Släpper ingenting igenom, släpper
ingenting igenom, trallade Sam och Robbie Bell,
den ene framför honom och den andre bakom
honom.
Sandrevlarna var rosafärgade eller violetta
grundvatten framför dem. Ljuset föll över
floden i en glittrande väg från strand till
strand, i lövformade, lätt skälvande blänk,
men flodens mörka partier var stilla.
Sälg-buskarna böjde sig ut över vattnet och deras
släpande löv hängde som vattenfall i
morgonluften. Vad som gav intrycket av tystnad måste
ha varit det oavbrutna, evigt stigande och
fallande svirrandet av all världens syrsor och
gräshoppor.
Varje gång William Wallace högg någon
stor ål, som slank genom noten, skrek alla
Malones:
— Släng hit den!
— Ta det vackert, pojkar, sa Doc.
— Det här går hårt åt kattfisken, sa William
Wallace en gång.
Det var stora och små fiskar de fick, mörka
och ljusa, goda och dåliga, samma gamla fiskar
som vanligt.
— Så här mycket skor på en gång har jag
aldrig sett i nån affär, sa Virgil en gång, när
de tömde noten. Sätt i gång igen! skrek han
i nästa andetag.
De två småpojkarna Rippen, som hade hållit
sig i täten i skogen, höll sig i täten i floden
också. Brucie, som gick främst av alla,
hoppade och skuttade där han gick, än på den
ena foten, än på den andra.
Den vindlande floden såg gammal ut ibland,
när den rann fårad och djup under höga
strandbankar med hängande trädrötter, och
ibland såg den ut som en ung bäck, skimrande
i vildblommornas färger. Stundom låg
sandbankarna, formade som fiskar, nos mot nos,
utan så mycket som ett fågelspår.
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
