Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Eudora Welty: Den stora noten. Novell. Översättning av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUDORA WELTY
När Yirgil kom tillbaka, sa han:
— Han ställde sej oskyldig som ett barn,
men jag rådde honom att inte lägga näsan
i blöt i den här floden.
— Hur såg han ut på nära håll ? frågade Doc.
— Det såg jag inte efter, sa Virgil. Men jag
kan inte med att folk som jag inte känner står
och glor på mej. Och så hojtade han: Sätt
i gång igen!
— Ni har för bråttom, sa Doc.
Brucie sprang i förväg på stranden och
undersökte alla busksnår, lyfte på grenarna
och kikade under dem.
— Ingen av Doyles har sagt så mycket som
ett ord, sa Yirgil.
— Dom är inga talare, sa Doc.
William Wallace dök och dök hela dagen.
En gång dök han djupt, djupt i det mörka
vattnet, där det var så stilla att ingenting rörde
sig, inte en fisk ens, och så mörkt att det inte
längre var grundvattnets grumliga värld utan
djupets mörka, rena värld, och han måste ha
varit övertygad om, att det var det djupaste
stället i hela Pearl River, och att om hon inte
fanns där, fanns hon ingenstans. Han var så
länge borta, att de andra hängde med blicken
vid vattenytan, genom vilken bubblorna
poll-rade upp från djupet. Så djupt nere och
alldeles ensam — hade han funnit Hazel? Hade
han där nere anat, som en hemlighet,
verkligheten, sanningen om den nöd Hazel hade
råkat i, som ord i ett brev inte kan säga något
om — hur (vem vet?) hon hade fyllts till
brädden av den upprymda glädje de alla
erinrade sig som sin egen hemlighet, den glädje
som följer med stora förhoppningar och
förändringar, eller ibland helt enkelt med
skördetiden, som kommer med sin egen ton och doft
som en melodi att bära med sig i huvudet,
och det fanns ingenting hon kunde ta sig till
med den — det kände de till -— och så hade
den bytts i förtvivlan? Det kunde inte vara
någonting annat som William Wallace kom
underfund med, där han rörde sig och trevade
i dunklet på sådana djup.
— Titta där nere, sa Grady sakta till Brucie.
Han pekade mot vattenytan, där deras
spegelbilder låg färglösa och stilla sida vid sida. Han
rörde vid sin bror, ömt, som för att göra
intryck på honom.
— Det är du och jag, sa han.
Brucie lutade sig riskabelt över kanten, och
Grady tog fast honom i overallens byxbak.
Brucie tittade men visade inget tecken till
igenkännande. I stället drog han sig bakåt och
tycktes plötsligt likgiltig och slö, knöt handen
om slanten han hade fått av William Wallace,
pressade in den i handflatan. Gradys
inflammerade ögon vilade på den bruna vattenytan.
Med ens såg han något — kanske spegelbilden
i floden liknade hans far, den drunknade
mannen — med öppna armar, öppna ögon, öppen
mun ... Grady stirrade och blinkade, åter var
det något, som rynkade ihop hans ansikte.
När William Wallace kom upp, var det i en
drunknandets ångest som tycktes vara en
blodets och själva hjärtats ångest, så olycklig såg
han ut. Han såg sig omkring i förvåning, som
om en lång tid hade förflutit, fjärran från den
bleka världen där det bruna solljuset och floden
och den lilla gruppen, som iakttog honom,
dallrade för hans syn.
— Vad är det du har fått tag i? ropade
någon — var det Virgil?
Hans ena hand höll ett fast grepp om en
liten grön växt, med rötter och allt. Han blev
förvånad och släppte den.
Det var eftermiddag. Trädkronorna utbredde
sig mjukt, molnen hängde regntunga och
färgskimrande. En vråk kretsade långsamt runt
i rymden, skruvade sig uppåt. Hundarna
promenerade på stränderna.
— Det är på tiden att äta litet fisk, sa Virgil.
På en bred sandbank med utströdda
snäckskal drog de upp noten och tände en eld.
Sedan satt de länge i skyar av rök och
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
