Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Eudora Welty: Den stora noten. Novell. Översättning av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUDORA WELTY
kammades av milslånga silverstrimmor, och
en vindfläkt strök var och en av männen över
pannan. Samtidigt kom ett långt utdraget
åskdunder, som började bakom dem, kom
rullande upp och ner över berg och dalar av luft,
passerade över deras huvuden och lämnade
dem orörligt lyssnande. Med ett svagt, nära
ljud följde en härmfågel efter det, de vita
strimmorna i fjäderskruden glimmade till över
sälgsnåren.
— Nu får vi oväder på oss, sa Virgil. Vi får
vänta här, tills det går över.
De drog sig längre in under stranden, och
hårda droppar föll på de läderartade bladen
vid deras axlar och kring deras huvuden.
— Inget träd är så högljutt som magnolian,
när det är oväder, sa Doc.
Ljuset förändrade vattenytan och i den
ökande vinden tycktes träden runtomkring
dem växa sig högre och blåsa in mot
varandra och plötsligt mörkna. Regnet slog tungt.
Det klatschade som en väldig fiskstjärt genom
luften och floden bröts upp i ett silverne sår.
Under tystnad hukade de sig och kröp samman
invid stammen av det stora trädet, som i
stormens anlopp reste sig fyllt av en väldoftande
och oböjlig kraft. I den riktning, dit de alla
stirrade, stod bortom deras träd ett annat träd,
och där bortom ett annat och ännu ett annat,
hela vägen utefter flodstranden, alla tornande
upp sig och mörknande i stormen.
— Yttervärlden är full av tålamod, sa Doc.
Full av tålamod.
Sam och Robbie Bell satt djupt nerhukade
och höll om varann.
— Vi brukar alltid bli träffade av blixten
i vår familj, sa Robbie. Våran farfar fick en
smäll mitt på hakan av blixten, så han gick
med märke av det i hela sitt liv. Och en gång
slog blixten ner på pappa, så han var död
i tre dar, lika död som yxan där.
Det kom en serie av blixtsken och åskknallar.
— Den här gången blir det antingen du
eller jag, sa Sam. Där kommer en liten
skalbagge krypande. Om han går till vänster, blir
det jag, om han går till höger, blir det du.
Men vid nästa blixt var det ett stort träd
uppe på höjden, som tycktes förvandlas till
eld inför deras ögon, varje gren, kvist och
löv, och en purpurröd sky hängde över det.
— Hörde ni smällen? frågade Robbie. Det
var fullträff.
— Varför pratar ni så mycket, små
nigger-ungar? sa Doc. Det är väl ingen som har nån
glädje av att höra det.
— Vi pratar alltid så här mycket, sa Sam,
men nu när alla är tysta, så hörs det.
Det stora trädet föll, splittrat och brinnande,
med ett dån till marken. Just i det ögonblick
det föll, var det ett likadant träd på stranden
mittemot som klövs mitt itu och föll i två delar.
— Hoppas det inte kommer några eldkulor
rullande över vattnet och steker alla fiskarna
med fjällena på, sa Robbie.
Vattnet i floden var purpurfärgat och fyllt
av plötsliga strömdrag och virvlar. De små
sälgträden bugade nästan ända ner till
vattenytan, böjdes det ena efter det andra utefter
stranden och knäcktes av stormen. En tät ridå
av våta löv fördes fram av en vindstöt och
varenda en av männen täcktes av löv.
— Nu är det vi som har fjäll, jämrade sig
Sam. Nu är det vi som är fiskar.
— Håll mun, små niggerungar, sa Virgil.
Var så goda och bär er åt som folk, när ni
får vara med och dragga i floden.
— Stackars döda fruns ande, hon är nog
ännu räddare än vi, sa Sam.
— Jag hoppas bara att vi inte hittar henne!
skrek Robbie.
William Wallace böjde sig ner, tog tag i dem
och slog ihop deras huvuden. Sedan klängde
de sig tysta fast vid varandra och de två svarta
huvudena vilade kind mot kind med vindfyllda
munnar och tätt slutna ögon, tills stormbyn
var över.
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
