Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - André Malraux: Människan och kulturen. Tal vid öppnandet av UNESCO:s andra konferensvecka i Paris 1946. Översättning av Bengt John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRÉ MALRAUX
MÄNNISKAN
OCH KULTUREN
Tal vid öppnandet av UNESCO:s andra
konferensvecka i Paris 1946
Många av de senaste årens hemsökelser har
släppt oss, men andra har kommit i deras
ställe. I de dialoger som förs tvärsöver
kontinenten återkommer just nu ständigt en
besvärande fråga, som så enträget riktar sig till
Europa i dess helhet att det över huvud taget
vore meningslöst att ta till orda om jag inte
började med att ställa den.
I slutet av 1800-talet uttalade Nietzsche åter
antikens ord "Gud är död!" och återgav dem
samtidigt hela deras tragiska innebörd. Alla
visste mycket väl vad dessa ord betydde: de
betydde att man såg fram emot människans
herravälde. Det problem vi i dag står inför
är att med ja eller nej besvara frågan om på
Europas gamla jord människan är död. Och
vi kan åtminstone skönja orsakerna till att
denna fråga blivit aktuell.
För det första ställde 1800-talet obegränsade
förhoppningar på vetenskapen, på freden och
på människans värde. Det var för hundra år
sedan nästan en given sak att den tillit som
mänskligheten hyste till sig själv med
nödvändighet måste leda till en serie upptäckter
som skulle tjäna människorna, till ett system
av tankar som skulle tjäna freden, till ett
komplex av känslor som skulle tjäna
människovärdet.
Vad freden beträffar tror jag det är
överflödigt att gå närmare in på den saken.
Vad vetenskapen beträffar är Bikini svar nog.
Och vad människovärdet beträffar ...
Det ondas problem var inte helt främmande
för 1800-talet. Men när vi på nytt
konfronteras med det, sker det inte längre endast i form
av psykoanalysens bisarra och tragiska
marionetter; det är Dostojevskijs dystra ärkeängel
som än en gång stigit ned på jorden och
upprepat sin protest: "Jag avstår från min plats
som åskådare, om misshandeln av ett oskyldigt
barn är ett villkor för världens frälsning."
Bortom allt vad vi iakttar med våra ögon,
bortom spökstäderna och ruinerna skymtar en
ännu mera skrämmande syn — bilden av
människan, med ett anlete ännu mera blödande
och härjat än det Europa, som hade satt sitt
hopp till henne.
Tortyren har för oss som upplevt den
inneburit mycket mer än blotta plågan. Jag behöver
inte närmare förklara mig: det finns alltför
många i denna sal som av egen erfarenhet vet
vad jag menar. Det finns i världen ett lidande så
beskaffat att det för alltid dröjer kvar hos oss,
inte bara i sin dramatiska form utan även som
ett metafysiskt faktum. Det är det som i dag
ställer människan till svars, inte bara för vad hon
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
