Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - André Malraux: Människan och kulturen. Tal vid öppnandet av UNESCO:s andra konferensvecka i Paris 1946. Översättning av Bengt John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRÉ MALRAUX
velat göra, inte bara för vad hon tänker göra,
utan också för den bild hon gör sig av sig själv.
Och likväl hade ett enda exempel kunnat
rädda oss från misstaget att under hundra år
sammanblanda begreppen civilisation och
förfinad kultur. Kina hade länge rykte om sig att
vara det land på jorden vars kultur nått högst
i förfining. Men sinologerna var inte de enda
som visste att de grymmaste lagar som världen
över huvud taget känner — lagar som satt
tortyren i system — hade instiftats av män som
personligen var både blida och försonliga, sin
tids främste vise.
Ingenting ger oss rätt att sätta likhetstecken
mellan begreppen förfining och civilisation.
Det sistnämnda begreppet hade grumlats redan
före kriget. Det kunde inte längre begränsas
till en civilisation i fråga om känslor och
tänkesätt, inte heller till en strävan efter
kunskap om det förflutna. Det hade snarare
kommit att innebära en viss förhoppning på
framtiden. Pluralismen hade uppstått för
tjugufem år sedan. Den gamla föreställningen om
civilisationen såsom innebärande ett ständigt
framåtskridande i fråga om känslor, seder,
vanor och konstskicklighet hade ersatts av en
ny föreställning, nämligen idén att varje kultur
hade skapat sitt eget värdesystem, att dessa
värdesystem inte alltid var desamma, att de
inte nödvändigtvis bildade en kontinuerlig
utvecklingslinje och att det fanns t. ex. mellan
Egyptens kultur och vår egen en så avgörande
skillnad att det väsentliga som egyptierna tänkt
var avklippt från och utan samband med vad
vi i dag tänker.
Denna föreställning om de växlande
kulturerna betraktade som slutna världar
accepterades av de flesta européer under tiden mellan
de båda världskrigen. Den hade som bekant
uppstått i Tyskland. Hur sårbar den än var
hade den på ett oklart sätt ersatt den gamla
rätliniga, förpliktande föreställning som
människan förut hade gjort sig om civilisationen.
Yi bör akta oss för att fatta de svunna
kulturerna enbart som former, d. v. s. som
hypoteser med förmodad innebörd. Det är möjligt
att vi ingenting vet om en egyptiers andliga
verklighet; men vad vi säkert vet är att ett
visst antal överförbara värden i tur och
ordning genomsyrat de kulturer som man velat
få oss att uppfatta som hermetiskt slutna, samt
att vissa värden tillförts vårt eget tänkande,
att det är av dem som vi försöker skapa en
syntes. Jag skall ge ett extremt men belysande
exempel: konstverket.
Ingen av oss vet hur en fellah i det tredje
årtusendet uppfattade en egyptisk staty.
Kanske finns det ingenting gemensamt mellan vårt
sätt att uppfatta verket i Louvren och det sätt
på vilket en egyptier betraktade det strax efter
dess tillblivelse. Men ett är säkert —
någonting ser vi. Detta någonting skiljer sig på ett
avgörande sätt från ett modernt eller grekiskt
konstverk och bär på ett suggestivt värde som
vi försöker införliva med det som vi kallar vår
kultur.
På samma sätt förhåller det sig med moralen.
Det vi först kom i beröring med inom den
judiska kulturen var bibeln, som tillfört
världen det dittills icke formulerade begreppet om
rättvisa. Och samma sak gäller för alla
kvalitetsbegrepp. Detta föranleder mig att rikta er
uppmärksamhet på följande kardinalpunkt: det
verkliga problemet gäller inte förmedlingen av
det säregna i de olika kulturerna, utan det
gäller att veta hur de allmänmänskliga
kvaliteterna i varje särskild kulturform kunnat
överföras till oss och vad de nu betyder för oss.
Vi bör alltså skilja det speciella problemet
från formproblemet: frågan om vad en jude,
vilken som helst i konung Davids Jerusalem,
var för något från frågan om upptäckten av
rätten. Frågan om vad upptäckten av livet och
rörelsen i den grekiska konsten innebar från
frågan om vad en grekisk sjöman vilken som
helst var för något. Då märker vi att det pro-
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
