Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - André Malraux: Människan och kulturen. Tal vid öppnandet av UNESCO:s andra konferensvecka i Paris 1946. Översättning av Bengt John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKAN OCH KULTUREN
blem människan står inför i förhållande till det
förflutna är detta: vilken speciell gestaltning
en kultur än må ha och hur avlägsen den än
må vara i förhållande till oss, når den oss dock
endast i sin högsta uppenbarelseform. Hur den
är uppbyggd är endast av underordnad
betydelse.
Kyrkans betydelse är ingen, emedan det på
detta område är helgonen som betyder något.
Armén inte heller, endast hjältarna. Och det
är i grunden likgiltigt för vem det vara månde
bland er studenter huruvida ni är kommunister,
antikommunister, liberaler eller något annat.
Det enda verkliga problemet är detta: hur skall
vi bortom dessa företeelser kunna nyskapa
människan?
Vi står inför arvet efter en europeisk
humanism. Hur uppfattar vi detta arv? Först och
främst som föreningslänken mellan en
permanent rationalism och föreställningen om
framåtskridandet. Frågan är då om vi vill göra
anspråk på detta arv eller om vi anser att det
europeiska problemet inte alls är att söka där,
att Europas kultur är något helt annat.
Jag är väl medveten om att vilken humanism
vi än tyr oss till är det tvivelaktigt huruvida
den kommer att förskona oss från kriget. Men
de mest kärleksfulla och barmhärtiga av
åskådningar, vare sig de kallade sig kristendom
eller buddism, avskaffade inte heller de kriget.
Kulturerna har aldrig blivit herrar över hela
den mänskliga naturen, som de påverkat endast
ytterst långsamt och famlande. Men de har
varit medel som gjort det möjligt för
människan att komma till rätta med sig själv och
sedermera fördjupa sitt öde. Kristendomen har
inte avskaffat kriget, men den har skapat en
bild av människan inför kriget som människan
själv kunde se i ögonen.
Och längre kommer vi kanske inte, men vi
skulle redan ha lagt ett gott stycke väg bakom
oss, och vi skulle ha ändrat mycket om vi
kunde åstadkomma att Europa inför sina
sociala problem, sina militära problem och sina
tragiska problem äntligen gjorde sig en bild
av människan som det kunde se i ögonen.
När en sådan uppfattning om människan
trängt sig fram, mot vad har den då i regel
upprest sig? Mot gudarna och mot djävulen.
Det var bilden av människan som förmådde
frigöra sig ur människans villkor genom att
inom sig själv hämta de dolda krafter som hon
förut sökt utanför sitt eget jag. Hon kan inte
existera under ödets väldiga tryck, om hon
inte väljer ut en del av sig själv och
underordnar sig denna. Djupast sett är kultur inget
annat än en funktion av människans tvång
att anpassa sig efter det hon igenkänner som
gudomen inom sig.
Ordet frihet återkom förr alltid i
diskussionen om Europa, nu är det i stället "ödet".
Men man glömmer alltför ofta att det inte är
första gången.
När allt kommer omkring så gick det inte
just mycket bättre på de stora
folkvandringarnas tid. Jag kommer att tänka på general
de Gaulle när han en gång stod och såg ut över
den oändliga horisonten vid Colombey, där
skogarna sträcker sig så långt ögat når. Han
fällde då detta yttrande: "Trakten här var en
gång i tiden översållad med bondgårdar, och
namnen på byarna och invånarna gick i arv
från generation till generation ända fram till
det fjärde århundradet. Men av de namn som
fanns på 800-talet kunde inte ett enda ledas
tillbaka till den tiden. Frankrike hade haft
tjugu millioner invånare, inte mer än fyra
millioner återstod. Och", tillade general de Gaulle,
"trots det existerar Frankrike alltjämt."
Allvarligt talat, var Europas öde så mycket
bättre när Djingis khan marscherade mot
Wiens murar? Var det så avundsvärt inför
hotet från Timur Lenk? Och dock gällde det
då liv och död, inte kulturell rivalitet eller ett
andligt arv. Var ödet så särskilt milt under
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
