Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Mårten Edlund: Gustav. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
— Stoppa den på dej du, den ä du ärligen
värd.
Gustav stod tveksamt och höll i den, och så
suckade han och stoppade den på sig.
— Ja, tack då, sa han och tog handlarn
i hand.
— Ingen orsak, sa handlarn och klappade
honom på axeln igen.
I detsamma pinglade dörrklockan.
— Du kan för resten ta hand om dom där,
fortsatte han och pekade på de frankerade
kuverten. Jag tänkte lägga mej och sova midda
ett tag. Jag börjar bli gammal, förstår du,
Gustav.
— Dä ä väl inte så farlit med dä.
— Å jo, dä känns allt i kroppen. Men jag har
ju dej, Gustav, som kan ta ve när det behövs.
Du kan väcka mej om dä skulle va nåt särskilt.
Gustav tog kuverten med sig ut i affärn och
stoppade ner dem i postväskan och expedierade
kunden som hade kommit in. Så blev han
ensam igen och visste inte vad han skulle ta
sig till. Studiebrevet kunde han inte hämta.
Det låg ju på skrivbordet inne på kontoret,
och han ville inte störa handlarn. Han kände
sig orolig och rastlös. Han hade inget att klaga
på. Det var inte det. Alla var hyggliga mot
honom, särskilt handlarn, som hade namn om
sig att vara hård och obarmhärtig, allra helst
när det gällde affärer. Och det var väl på det
sättet han hade fått sina pengar.
Nu skulle han i alla fall spara riktigt och
sen säja opp sej till nyår. Han måste in till
stån och pröva krafterna. Det kanske blev svårt
att komma sej för med det efter den här
löneförhöjningen, och han förstod nog avsikten
med det. Men han måste komma i väg innan
det blev för sent.
Under rusningen vid postdags stod både han
och Elin och handlarn och expedierade, och
när affärn hade stängts cyklade han de tre
kilometerna till sitt lilla unkna rum hos
gumman Frisk.
Dagar och nätter gled förbi honom som ett
grått och enformigt band. Bara söndan, när
han kunde sitta och läsa alldeles ostört,
glimmade till i klarare ljus.
Elin blev tystare och mjukare och skyggare.
Han fick för sig att handlarn inte var snäll mot
henne. Hon smög omkring som en skugga och
sa nästan aldrig nånting åt honom. Hennes
ögonlock var ofta svullna och rödgråtna, och
när hon nån gång såg på honom, tyckte han
att ögonen därinnanför nästan var vackra.
Handlarn var ofta borta på kvällarna, och
Gustav satt inne på kontoret och läste. Men
han låg inte kvar över natten längre. Vid
elva—tolvtiden cyklade han alltid hem till fru
Frisk. Elin störde honom aldrig numera. Men
han kunde höra henne ligga och vrida sig
oroligt ute i kökssoffan. En kväll kom handlarn
hem just när han skulle gå. Han bullrade in
köksvägen, och Gustav tyckte att han verkade
full. Men det kanske var fel. Sen visade sig
inte Elin på tre dar. Hon låg visst i ett rum
på övre botten, och handlarn bar upp maten
till henne.
Så en morgon när han kom till affärn sa
handlarn:
— Har du inte bra lång väg hem, du
Gustav? Dä blir väl besvärlit för dej nu när
det börjar bli vinter.
Nu ska jag säja’t, tänkte Gustav. Nu passar
det bra.
— Ja, lite långt ä dä ju, men dä spelar just
ingen roll nu när ...
— Vi har ett vindsrum som står tomt,
vet du.
— Ja, men jag tänkte i alla fall...
— Du kan få ta dä om du vill.
— Nä, dä kan jag nog inte, för...
— Vi ska nog rusta opp dä åt dej så du
trivs där. Och så behöver du inte tänka på nån
hyra, för dä står ju tomt i alla fall.
— Fru Frisk...
— Henne ska jag prata mä, så släpper hon
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
