Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Mårten Edlund: Gustav. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅRTEN EDLUND
dej säkert ifrån sej. Hon ä skyldi i affärn sen
över ett år, vet du.
— Dä var inte bara dä ...
— Då säjer vi att du flyttar in te första
november då, avgjorde handlarn.
Det skulle nog se konstigt ut om han sa nej
till ett sånt fint erbjudande, tänkte Gustav.
Och det var nästan tre månar kvar till nyår.
Det kunde hända mycket till dess. För resten
var det nästan bättre att vänta till vårn. Då
hade han spart ihop mera pengar och hunnit
sätta i gång med engelskan också, så då kunde
han få bättre plats i stån. Då hade han råd att
välja och behövde inte ta första bästa som
erbjöd sig.
— Jag vet inte hur jag ska kunna tacka,
sa han.
— Dä ä inge å tala om, sa handlarn. Vi
tycker ju så bra om dej, Gustav.
Men för varje dag som förde närmare första
november fick Gustav allt mindre läslust. Han
satt bara och stirrade rakt ut i luften när
böckerna låg framför honom. Han åt nästan
ingenting alls och verkade ännu mindre och
magrare än förut.
När så flyttningsdan till slut var inne
fick han låna bilen och hämta sina saker
med.
— Nu kan du ju visa Gustav te rätta, sa
handlarn åt Elin.
— Jag hittar nog själv, sa Gustav.
— Jag går så gärna mä, sa Elin och gick
före honom uppför den smala vindstrappan,
över vinden och mot den vitmålade dörren
som lyste längst bort i dunklet.
Plötsligt stannade hon mitt under det lilla
takfönstret och vände sig emot honom. Han
höll nästan på att stöta ihop med henne. Hon
slog armarna om livet på honom.
— Jag ä så gla för att du har kommi hit,
Gustav, sa hon.
Han kände sig begravd i det lösa dallrande
fettet. Hennes ojämna tandrad log tacksamt
mot honom. Då strök han henne sakta över
håret. Precis som förra gången. Nånting måste
han göra, tyckte han. Men han slöt ögonen för
att slippa se hennes ansikte. Han visste att
allting var för sent nu. Men hon kunde ju
inte-hjälpa det.
Ingen kunde hjälpa det.
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
