Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Artur Lundkvist: Strindbergs brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGS BREV
bergssällskapet). Varje brev (eller ibland
brevgrupp) har försetts med en kort introduktion
som på ett upplysande och välformulerat sätt
placerar in dem i deras sammanhang. Med
hjälp av dessa introduktioner kan volymen
(som utgivaren antyder) läsas som ett slags
biografi: i snabbt växlande närbilder drar ett
livsdrama förbi, med idyll och tragedi, komik
och skräck, trivialiteter och sublimiteter. "Skriv
ur Er smärtan!" rådde Strindberg ständigt
sina vänner. "Är ditt hjärta fullt och du inte
kan tala, så skriv!" Och han gjorde varken
för egen eller andras räkning någon egentlig
åtskillnad mellan författande och
brevskrivning. Att uttrycka sig i skrift var tydligen för
Strindberg så naturligt och så oumbärligt att
han trodde nästan alla om att kunna bli
författare.
Samlingens första brev från den
tjuguett-årige studeranden A. S. (Uppsala 1 april
1870) dramatiserar avigsidorna hos hans rum
som om det gällde bakgrunden till ett
skräckfyllt kammarspel, och som kontrast till det
muntert bohemiska kamratskapet sätter han
redan familjelivet sådant han nyss skymtat det
genom en öppen dörr med husfadern tronande
bland hustru och barn vid det dukade bordet.
"Utan kvinnan är mannen ändock blott en
halv människa", bekänner han. Redan då var
han inne på sin livslånga konflikt mellan
borgaren och utbrytaren, mellan husfadern och
den hemlöse. Ensam kände han sig halv och
stympad, men han lyckades ju aldrig ingå
i en helhet med någon kvinna utan att strax
känna sig fjättrad och förnedrad. Han var för
beroende, för hjälplös och utlämnad: därav
hans eviga uppror. Liksom mellan trygghet
och frihet pendlade han mellan övermod och
förtvivlan, mellan häftig produktivitet och
steril depression. Han återkom ofta till
självmordstanken. Som tjugufemårig skrev han:
"Jag gick i verkligt allvarsamma tankar på att
förkorta mitt redan alltför långa och onyttiga
liv, detta dock icke på så giltiga grunder
som dålig ekonomi, ty den är något så när
lagad, utan av ett med frossan i
sammanhang stående oövervinnligt svårmod som
verkligen är hotande för tillvaron och som alstrar
en förfärlig o verksamhetslust med åtföljande
räsonnementer över det helas intighet." Men
han inser sammanhanget mellan dödslusten
och den överdrivna idealismen eller
självmoraliserandet, han talar om "osunda tankar
om att leva, det vill säga dö, svälta ihjäl för
idéer, ett vackrare namn för envisa tendenser
huru galna som helst", och han tror att "det
demoraliserande inflytande en vistelse i Paris
medför skulle inverka gott på skrivsättet".
Han uttalar sig om Norges förnedrande
förbindelse med Sverige: "Ett ungt friskt land
bundet vid ett utlevat, ruttet!" Men under
utlandsresan 1883 förklarar han att det finns
"ingenting att lära, utom att Sverige är ett
litet fint mönsterland", fast det naturligtvis har
att dras "med alla de eländen som följa med
samhällen". Rousseauanen, primitivisten,
kulturomstörtaren är på väg. Han prisar Levertin:
"Hans angrepp mot Gud är en stor bragd och
hans firande av köttet, av könet med hanar
och honor är icke mindre." Han ser sig
dock oftast sviken av den unga generationen
i Sverige: "Det blir mellan det gamlas och det
nyas kvarnhjul jag kommer att malas! Och nu
säga de gamle att det är jag som förstört
ungdomen! O Gud att jag kunde förstöra den!"
Han finner rollen som opponent ansträngande
efterhängsen: "Tystnar jag, så anser man min
sak fallen! Jag måste således ryta!
Oupphörligt!" Ju djupare han tränger in i de sociala
studierna ju hopplösare anser han det hela:
"Skit alltihop! Ohjälpligt!" Men det hindrar
honom inte från att ägna en sommar åt studier
av den franska landsbygdens förhållanden,
varefter han kan rapportera hem till förläggaren:
"Mina ögon är röda som mörtens och fodret
i min röck är ruttet av svett."
4 BLM 1947 III
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
