Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Artur Lundkvist: Strindbergs brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
"Kvinnohatare naturligtvis som alla
begåvade män!" skriver han till Edvard Brandes
om Nietzsche och ger drastiskt eftertryck åt
sin entusiasm: "Mitt aandsliv har i sin uterus
mottagit en förfärlig sädesuttömning av
Friedrich Nietzsche, så att jag känner mig full som
en hynda i buken." I sin övermänniskotraktan
vill Strindberg nu en fullständig frigörelse från
alla band, även åsikternas, och han förklarar
sig ingenting veta om något, inte heller om sitt
författarskap eller dess mål, "hans dikt växer
fritt i hans huvud som druvor eller mögel".
En annan gång heter det träffande nog:
"Jag är också det bortskämda barnet som
får nästan göra vad han vill." Dessemellan
klagar han över motgångar och förföljelse,
dålig ekonomi, fängselhot för skulder. Och
när han hör talas om en bekant person som
blivit sinnessjuk utropar han: "Vansinnig, den
lycklige!"
Den lyckan är han själv inom kort nära att
få göra bekantskap med. Han hör ljud som om
han fått "norrsken i örona", han ser varnande
syner mitt under sina kemiska experiment:
"I blåsrörspärlan på kolet såg jag ett grinande
anlete som räckte ut tungan gäckande åt
mig." Den mystiska vedergällningstron och
botgöringen tar vid. "Och de som sökte av
övermodig nyfikenhet för djupt i det otillåtna
förborgade såsom ockultisterna (och jag) de
fingo se mer än de ville, och Sfinxen rev dem
den ena efter den andra." Men också denna
kris omsatte han i diktning, i en rad av sina
främsta dramer, där själva
verklighetsupplösningen och den inre symbolikens
översvämning hjälpte honom till en revolutionerande
förnyelse av dramat.
Strindbergs äktenskap får naturligtvis också
sin belysning i breven. Det längsta av dem
utgör kärleksförklaringen till Siri von Essen
med dess upprörda pendlande mellan jubel
och moraliska anklagelser, mellan hänförelse
över sitt eget geni och mindervärdighet inför
hennes. Tretton år senare ber han henne komma
till honom med barnen, låta honom leva sig
in i lyckans illusion ännu en gång och så
utan att han vet om det skjuta honom! Alltid
sliten mellan kvinnan som symbol och som
verklighet ger ban till Frida Uhl uttryck åt sin
insikt i kvinnodyrkarens kvinnohatsproblem:
"Jag är siare, och jag vill icke bliva en
leksak för min egen skaparkraft i en ung kvinna,
tillräckligt älskvärd för att kunna förföra
en gud." Harriet Bosse slutligen kostade det
honom svåra kval och förtärande
ensamhetsångest att skilja sig ifrån. In i det sista
vädjade han till ett slags föräldramystik för att
få henne tillbaka: "Undrar ibland om det är
någon liten själ som längtar att få oss till
föräldrar igen och som driver oss ihop."
I sin ålderdoms intresse för den unga
skådespelerskan Fanny Falkner som skvallret snart
började sysselsätta sig med bevarar Strindberg
balansen på ett värdigt sätt, han har accepterat
sin ensamhet och sänder henne ut att leva
bland hennes jämnåriga, hans råd är enbart
den erfarna omtankens: "Ma Mouche, Gå icke
på operett, Ni får dålig smak och ungherrarne
vilja bara förinta min strävan att ge Er hög
smak. Och de vilja bara pryda sig med Er,
skryta sedan på krogarne, och höja icke Ert
rykte. Jag står själv icke högt, men finner min
glädje i att se Er göra det." Samma besinning
och erfarna klokhet talar ur hans brev till de
båda äldsta döttrarna. Han berör sin
skilsmässa från deras mor, sin frånvaro i hemmet:
"Sannolikt synes nu, att Ni vunnit på denna
utveckling i större frihet, frihet från mitt käx
och frihet från den hindrande omtanke hos
föräldrar som vilja av idel välvilja styra sina
barns öden efter sina önskningar."
Nej, man kan inte säga att Strindberg
fullbordade sin besvärliga livsvandring utan att
vinna i klarsyn, utan att överblicka ett större
och mera sammansatt drama än de i
ögonblicket uppflammande känslornas.
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
