- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
246

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

ödslighet, fjärrsynt, stup och berg" blir
symbolbärande i hans bok. I synnerhet blir stupet ett
betydelsefullt motiv. Det är tillvarons stora
hejdare och uppenbarare, hejdar rörelserna,
vidgar synen för livsgåtan, men för oss också
bort från livsnärheten, för oss närmare
ödsligheten.

Det finns en bok av Parland som såvitt jag
förstår måste ha betytt mycket i hans
utveckling och för hela hans nuvarande tankevärld.
Den kom ut 1942 i gräsgrönt omslag med titeln
"Mot morgondag, en åhörares betraktelser om
musik". Entusiasmen och den personligt öppna
tonen är här betagande. Upplevelsen av
musiken är för Parland upplevelsen av "vårt
ursprungs tonande vagga":

Där vindarna spänt sin sång
i tonande barren
klarögda gå vi

längs stranden av detta gamla gröna hav.

Men det är också upplevelsen av musikens
energifyllda framåtriktning, som kommer till
uttryck i avsnittet "Mot morgondag", tankar
kring den finländsk-ryske kompositören Ernest
Pingouds tonkonst. Han hyllar hos denne en
konstens formsprängarvilj a, att nå kontakt med
det som är över människan, att bli en del av
den skapelse som går förbi oss mot sin
avlägsna fullbordan.

I sin diktsamling har Parland sökt tolka
Bachs musik i dikten "Sonat för soloviolin",
där den bj orlingska obegränsningstanken
knyter an till ovannämnda tankar i "Mot
morgondag". Första delen av dikten lyder:

Bortom den sista stenen
det sista stoftet

den sista slöjan av stenens stoft
bortom ytterom

där endast den ensligaste av tankar

finner fäste att färdas

blickar Du ned

i människoögats spegel

likväl försjunken i en annan gåtas tydning

blickande annanåt

vetande annanåt

ständigt bortom, ytterom

ting och tanke Du speglar.

Men musiken är sinnenas extas, det som
i Parlands diktarvärld fått den gröna färgen.
Den förenar gräset med det etergröna
universum, den bygger samman närheten med
stupet. Tre legender på prosa utgör sista av-

delningen i "Oavslutad människa". En av
dessa, "De två vägarna", bärs i sitt allvarliga
syfte upp av en stillsam humor. Den handlar
om en man som oroas av alla de otaliga små
tingen i världen, som ingen bekymrar sig om.
Med en mejsel skrapar han en sten för att nå
in i dess dunkel men får bara fram en ny yta.
Det "första gåtfulla urtillståndet hos materien,
dess mörka gudsförgätna ödslighet" kan inte
nås. En väns råd att i tanken söka nå det
oändliga förnimmandet genom ett medvetet
uppbyggande misslyckas, men i stället når han
genom kärleken det fysiska förnimmandets
oändlighet. "Beröringen med duet föder ett
gåtfullt inomljus som silar mellan kropparna
och gör dem seende, du förlitar dig på det
gåtfulla gröna Någonting som bygger vidare
mot sin avlägsna fullbordan."

Hur är Parlands lyrik slutligen? Fängslande
genom sin tonala renhet och sin växling mellan
nuets vila och spänningsfyllda rörlighet, men
knappast betydande ännu. Parland har redan
mött sin egen form, men han är fortfarande en
lärjunge till de mäktige inom den
finlandssvenska modernismen. Inflytandet från
Björling har redan påpekats; man kan även
till-lägga den vackra dikten "Höstsyn" ("ängars
lent"). Men man förnimmer också
"Septemberlyrans" höjd- och djupextas ("höga syner av
heliga berg") liksom Diktonius’ "Jaguardikt"
("Tigertassar har Gud"). Som prosaist har
Parland enligt min mening hittills nått högst,
men man är förväntansfylld inför hans
kommande lyrik.

Eva Wichman har såvitt jag kan se inte
tidigare recenserats i denna tidskrift. Hon
har sedan 1937 givit ut fyra prosaböcker och
är ensam både om sin stil och sina motiwal.
De tre första böckerna innehåller berättelser
från dockornas, djurens och växternas värld,
"Mania" (1937), "Här är allt som förut"
(1938) och "Molnet såg mig" (1942), och den
sista, en roman, är en skildring av en ung
konstnärinnas själsliv, "Ohörbart vattenfall"
(1944). Titeln på denna sista bok kan tjäna
som symbol för Eva Wichmans diktarvärld.
Det är en värld, som vardagliga sinnen varken
förmår se eller höra. Tingen har liksom hos
H. C. Andersen fått liv och djuren kan tala,
men det är ögon och sinnen som inte har kon-

246

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free