Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i Juhani Ahos novell "Fredlös", som med en
suck av lättnad lämnar de sista fönstren och
gårdstunen och kör in på vägarnas långa
ödesträckor mot sin ensamhet och sitt sinnes
godhet. Den smutsige Jooseppi, "Petkelkyläs
skunk", i Ilmari Kiantos roman
"Ryysyran-nan Jooseppi" hör till de gestalter, där varje
rörelse är sedd och varje yttrande avlyssnat.
Det parti av romanen som återgivits skildrar
Jooseppis försök att skaffa sig bättre inkomster
genom hembränning. Den nattliga scenen i
uthuset, där det viktiga arbetet förehas, blir
oförgätlig genom den folksjälens underfundiga
humor som lyser fram.
Volter Kilpis bidrag i denna bok väcker
kanske det största intresset. Olof Enckell kallar
honom i sin presentation för en finsk James
Joyce närmast på grund av hans strävan att
skapa ett nytt språk med större artistisk
uttrycksfullhet. Diktonius är den ende som
försökt tolka Kilpi till svenska, och här föreligger
nu en av hans skisser från kustlandet i
Egentliga Finland, "Vandraren på isen". Taavetti
Lindqvist, en åldrad, bitter och ensam fiskare,
söker sig hemåt till sin kalla härd i
vinterkvällen. De minnen som härvid dyker upp från
hans gångna liv är på ett egendomligt sätt
förenade med ögonblickets givna verklighet,
vinterlandskapet, havsisen och de mödosamma
stegen genom drivorna. Detta intensiva
uppgående i nuets rörelser är liksom medlet att
komma in i själslivet, att följa minnets
löpningar, dess kvardröjande lycka och ångest.
Det uppstår en identitet mellan nu och
förgånget, en livets närhetskänsla, vars
konstnärliga verkan är mycket stor. Att Diktonius lagt
ned mycket av sin egen stilistiska strävan vid
tolkningen av en diktare han känt sig
befryndad med torde framgå av följande utdrag:
Också förr har jag stelnande blickat i dödens
förstelnande ögon! Också förr har jag ryckt min kropp
ur dödens slukande käftar! Nu är havet fängslat och
besten slagen i isbojor, då var samma störtkäft som
vildast och vimmelkantigast! Du svarta grav, hur hade
du ej då vänslats bak min båts knakande, skälvande
sida, från dina vräkande vidder sänt vilthundar med
tjutgap och grinande käftar mot den bräckliga brädan,
tills den första tanden och därefter den andra och
därpå den ännu starkare tredje högg i den sjunkande
relingens sviktande virke, och ditt gaps snikenhet
snappar till sig människonystanet...
Alexis Kivis "Sju bröder" och Joel
Lehto-NENs "Ödemarkens barn" är två klassiska
finska romaner, av vilka den yngre stundom
brukar få äran att jämföras med den äldre.
Det är ypperliga sidor som valts för denna
volym ur båda dessa monumentala verk.
Särskilt fängslande är kanske "Den fjärde dagen
på trollstenen" ur "Sju bröder". Diktonius har
här gjort en nyöversättning, som söker
överföra något av det finska språkets egenartade
rytmik till svenska. Resultatet är fascinerande
i sin blandning av ålderdomlig ton och
skarp-ögd mänsklig iakttagelse och erfarenhet. Den
rusige Lauris predikan måste ha kostat
översättaren en otrolig möda. Man får omedelbart
lust att läsa hela romanen för att få ytterligare
belägg för det man anar redan av dessa sidor,
att man står inför ett verk som hör till
världslitteraturen.
Ingen av de yngre författarna tycks nå upp
till de nu omnämnda i fråga om ursprunglig
kraft i det konstnärliga arbetet. Det måste för
de flesta ha varit en mödosam väg att bryta
med traditionen och söka nya motivkretsar.
Sådana finner man hos de båda
författarinnorna Iris Uurto och Helvi Hämäläinen,
vilka företrädas av kapitel ur var sin roman.
Medelklass i stadsmiljö blir här föremål för
skarpögd iakttagelse. I inledningskapitlet till
Iris Uurtos "Farväl Maria" tecknas ett
satiriskt kvinnoporträtt, Fru Pallas, som med sin
självgodhet och korrekthet utgör den trånga
värld hennes man och barn vill befria sig från.
Helvi Hämäläinen ger med fina nyanser en
färgrik bild av det själsliga sönderfallet hos
en åldrande kvinna och av förmågan till
kärlek hos dennas svärdotter.
Av de manliga författarna är det särskilt tre
som fängslar. Toivo Pekkanen har i novellen
"Människornas vår" med fin psykologi
berättat en vacker kärlekssaga om en ung
hamnarbetare och en arbeterska i en pappersfabrik.
Livets bärande verklighet är för båda misär,
och det är blott kvinnan som i sin kärlek kan
nå det drömmande lugnet bortom denna
verklighet. Hon måste alltid le, när hon möter
honom ute: "Leendet sprang fram ur hennes
innersta och spred sig oemotståndligt över
ansiktet även då hon inte önskade det." Det
är en ren och varm ton som genomströmmar
hela denna skildring. Pentti Haanpää
representeras av en berättelse från vinterkriget,
"Vintrig patrullfärd". Som krigsskildring torde
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
