Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
honom möjlighet att komma och fara efter
behag. Han blir deras vän och förtrogne,
kanske också älskare. Under tiden hinner han ta
reda på var de gömt kontanter undan det
besvärliga norska skattetvånget, pengar som
de inte vill deklarera. Han far sin väg och
väntar ett år. När han kommer tillbaka får han
veta att vederbörande skall bort på nyårsdagen
el. dyl. Han reser själv men återvänder
förklädd, går stillsamt in med de falska nycklar
han lätt kunnat förfärdiga, tar pengarna,
lägger dem hermetiskt förvarade i någon skog
och rör dem inte på länge. Först och främst
samlar han en förmögenhet som skall göra det
möjligt för honom att förverkliga den halvt
kvietistiska drömmen om ett eremitage i ett
självägt stycke vildmark, böcker,
bekymmers-frihet och en viss vällevnad.
Hans brott är perfekta därför att de är
lidelsefria, utom i två fall då det gäller hämnd.
Fadern, en bonde, bedrog sin piga, Auduns
moder, på hennes sparpengar och körde bort
både henne och oäktingen. Honom ruinerar
han och skrämmer slag på. Det andra fallet är
hans frånskilda hustru som var en slampa och
blev skuld till enda sonens död. Henne förföljer
han och skrämmer från vettet. Det är alltså
fråga om straffria psykologiska våldsdåd.
Han har inte heller mer än två vänner:
modern och en förmögen, ensam kvinna som
han inte bestjäl, kanske därför att båda har
var sin son död. Två älsklingshundar, den ena
överlevande, fullbordar analogin.
Skulle alltså Audun Hamres karaktär kunna
förklaras med en "olycklig barndom", med
ungdomsbesvikelser och en av dessa
hämmande upplevelser betingad sterilitet i
känslolivet? Det kan se ut så på ytan.
Men vid andra genomläsningen öppnas de
kinesiska askarna en efter en och den innersta
asken är en tärning som man inte kan ta locket
av och se hur den ser ut inuti. Det är till detta
sista mänskliga Audun Hamre hunnit, och det
är därför han med sin otroliga förmåga att
kombinera och genomskåda liknar en
personifikation av ödet eller kausallagen. Det enda
han fruktar — hans gud alltså, kan man säga —
är slumpen: ett avslöjande genom en
tillfällighet eller ett oturligt samspel av omständigheter.
Han har sökt göra denna slump lika sällsynt
som de högre vinsterna i ett lotteri — det
hindrar inte att han har varsel. Och slumpen
kan innebära mycket: den kommer heller inte
till honom i form av länsman utan i form av
tyskarna. Från det hemliga mörkrum som han
för alla eventualiteter med mycken omsorg
inrett i sitt eremitage och som något liknar
mörkrummet i Bergmans "Farmor och Vår
Herre", spränger han en natt sig själv och
ockupanterna i luften.
Idén till sin verksamhet har han en gång fått
på ett bönhus, tydligen av pingstkaraktär. När
han efter många års kupper en kväll roar sig
med att åter gå dit ser ban kollektupptagarna
som förut gå omkring bland de vojande
gummorna utan att falla i extas, han ser hur
gummorna själva liksom bryter sig ut ur
kollektivruset när de letar efter tjugufemöringen. Han
mäter ett ögonblick sina blickar med
predikanten och känner sig uppbyggd av den
andres hat mot hans lugn — predikanten faller
ur rollen och glömmer rentav att stöna — och
av sin överlägsenhet. "Så log han: Jag lever
på det. Vi är många som lever på sådant."
Nämligen på livslögnen, på andras
sällhets-drömmar, på de otillfredsställdas drömmar.
Men själv har han styrkan att ha genomskådat
inte bara andra och deras procedurer, utan
också att ha fulländat dessa procedurer genom
att avslöja sig för sig själv. Därav hans
virtuositet men också hans längtan till
ensamheten bort från all sjaskighet och den
oberäkneliga slump som dock trivs först och sist
samman med människor. Han längtar efter att
slippa behöva ge illusion av att vara med i en
dröm på vilken locket ännu inte är lyft, som
ännu kan avslöjas — långt från den innersta
tärningen. Men visade han sig som han
verkligen var, rent mänskligt, eller visade han på
samhället som det verkligen var under den
sociabla ytan, så skulle ingen förstå. "Ur detta
hade vuxit vad man kallar demokratin, där ett
antal grupper förde sin maktkamp fram till
resultat som sedan blev kontrasignerade av
folkval." Sandemoses bok är alltså även en
theologico-politisk traktat. Audun Hamre är
egentligen besatt av tanken på det absoluta
(slumpen). Han har ingen illusion om gemene
mans bestämmanderätt. Även politiken är för
honom sol och vår, inte bara demokratin utan
naturligtvis i ännu högre grad diktaturen.
Hitler förekommer inte sällan i hans tankar,
och det framgår att han anser denne vara en
mycket dålig sol och vår-man, en som bygger
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
