Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
på medbrottslingar och förr eller senare
kommer att hamna i finkan. Det enda som håller
— vad slags sol och vår man än gör affärer i —
är sanning och ensamhet: i första hand att
vara sig själv, i andra hand att synas en annan.
Till skillnad från Hitler är Hamre sin egen
diktator, en diktator utan inbilskhet och
fåfänga, framför allt utan anhängare. Han är
kanske alltså — till slut! — ingen sol och
vårman.
En psykologisk konstruktion, säger någon.
Men just genom sin brist på hybris och sin
blygsamma målsättning gör den diktade
gestalten ett långt verkligare, mänskligare och
påtagligare intryck än man skulle kunna tro,
detta trots att han till dels är ett slags finare
önskedröm à la Monte-Christo.
Vi har i litteraturen gjort bekantskap med
många typer av brottslingar, t. ex. vilddjuret,
damernas riddare, den som tar från de rika
och ger åt de fattiga etc. Sandemose har med
Audun Hamre infört brottslingen som mystiker
i böckernas värld. Eller mystikern som
brottsling. Det är något av en bragd och det säger
en del om den tid och det samhälle vi lever i.
Gunnar Ekelöf
Eri riddare och hans häst
Martin A. Hansen : Lycklige Kristoffer.
Översättning av Per Kellberg. Tiden
1946. 8: 50.
Historiska romaner hör i regel inte till de
böcker som kommer pappersknivar att stegra
sig av nyfikenhet. Dels beror det på att genren
har bringats i vanrykte av spekulanter i olika
ärenden; dels på att man inser att
olycksfallsprocenten måste bli stor, när det gäller att bistå
en försvunnen tidsålder med sannolika
människor. Man är fördomsfullt inställd på att
endast diktare i nobelpristagarklass skall kunna
överbjuda de vetenskapliga historikerna.
Lyckligtvis behöver Martin A. Hansens
roman "Lycklige Kristoffer" inte uppfattas
allegoriskt. Det är tänkbart att författaren haft
för avsikt att smussla in en portion
samtidsproblematik och att de som bättre än
recensenten känner till hans produktion kan finna
aktuella monologer i historisk kostym. Det är
i alla fall möjligt att läsa den som en
pikaresk-roman, en brokig tidsskildring, en
underhållande, humoristisk och elegant saga om en både
ädel och löjlig riddare, som råkar ut för de
helhjärtades och rättrognas speciella olycka:
att kastas ut i en verklighet som inte är
uppdelad i två utan i tio eller hundra fronter.
Handlingen är förlagd till grevefejdens
dagar, en tid då även mindre barnafromma
riddare måste ha blivit förvirrade av stormäns
och prästers nästan modernt subtila politiska
realism. Huvudperson är Kristoffer, en ung
halländsk ädling, som avlägger sitt högtidliga
riddarlöfte i ett smutsigt fårhus och sedan,
åtföljd av två av Guds minst bästa barn, en klerk
och en hedning, drar åstad för att beskärma
den heliga kristna tron, gagna fred och oväld,
hjälpa fader- och moderlösa barn, jungfrur,
änkor och fattiga. Kristoffer rider på en hingst
kallad Rufulus, den fulländade motsatsen till
arabisk skönhet. Denna Rufulus hör till
romanens — om vändningen tillåtes — bäst
tecknade karaktärer.
Färden går genom Halland, men inte
linjerakt; de två följeslagarna har ingenting emot
att på sitt vis hjälpa jungfrur och änkor,
överfall och olyckor av olika slag fördröjer resan,
en lång tid sitter graalsökaren och hans vänner
i fångenskap. Till slut kommer han emellertid
över till Danmark, och i det belägrade
Köpenhamn får han, som hunnit bli besviken både
på tidens och sitt eget vankelmod, äntligen sin
chans att "leva fullt och helt". Rufulus’ insats
blir inte mindre fullödig. Han slaktas och
bistår på sitt sätt de uthungrade stadsborna,
till och med benen krossas och blandas i
mj ölet.
Kort därefter dör hans herre en död, som
uppfyller riddarlöftets krav att efter bästa
förmåga alltid följa sin höga kallelse. Han dör
lycklig och mycket ung — han har ännu inte
haft något besvär av de kritiska
visdomständerna. Han väljer att dö inte i det fåfänga
försvaret för staden mot den blivande kungen
utan i det fåfänga försvaret för en ensam
och dödssjuk gammal man: humanisten och
historieskrivaren Paulus Heliae, vändkappan
kallad, därför att han tillåtit sig lyxen att vara
kritisk eller tolerant åt mer än ett håll, vägrat
att för tid och evighet välja mellan påven och
Luther. Paulus Heliae träder in i handlingen
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
