Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
het, ett slags drömrealism — ej helt invändningsfri,
då Strindberg själv på flera ställen (bl. a. i företalet)
understryker att hans drömspel ej är drömt, men
vakendiktat efter drömmodell — men på sätt och vis i
överensstämmelse med det molanderska greppet på
Strindberg överhuvudtaget: att söka sig tillbaka till
diktförutsättningarna, på ett vis som annars är
förbehållet litteraturhistoriska forskare, i stället för att
som Reinhardt spänna vingarna i fortsatt
fantasiflykt. Också detta molanderska grundgrepp, så
skickligt genomfört, kan i princip diskuteras. Stäcker det
ej diktens verkan lika ofta som hjälper? klavbinder
mer än det belyser? — Det må t. ex. vara lustigt att
veta att det sannolikt var Kungl. Livregementets till
häst kasern, som Strindberg såg från sitt arbetsrum,
vilken satte hans fantasi i rörelse och, legerad med
sagominnen, blev till det växande slottet med dess
stockrosor och utsprickande flyglar och knoppar —
men det viktiga för oss är att uppleva den färdiga
fantasiprodukten i dess fulla rikedom och symboliska
uttryckskraft, icke att få den återförd till sin
utgångspunkt, och få se en skioptikonbild, som bygger på
just den kasernen.
Apropå Reinhardt, är ej tiden inne för en
Ehren-rettung? Molander har tillfört strindbergstolkningen
nya beaktansvärda element, men när man låtsas att
han i allt har fördunklat den store banbrytaren eller,
i viktiga avseenden, når honom längre än till andra
västknappen, så är det intet annat än
grönköpingschauvinism. För min del skäms jag ej alls att
bekänna att min största drömspelsupplevelse, och en av
mina största teaterupplevelser över huvud taget, är
och förblir Reinhardtuppsättningen av 1921. Den var
bisarrare, mer skiftande och antydande, framför allt
mindre stel och schematisk, och dröm är nu en gång
ej blott skugglikhet utan flöde. Personer stego fram
ur mörkret på oväntade ställen i samma ögonblick,
som de fällde sina repliker, och försvunno åter. När
det talas om det gamla skåpet, varför det står här, så
varsnade man det först då, det hade ögonblicket innan
rests upp i mörkret, antytt av några spända skynken,
och fick sjunka ihop igen när det gjort sin tjänst,
man visste ej hur, som det spökskåp det var, medan
uppmärksamheten genom dialogen leddes åt andra
håll, och mot nya fantasmer. Medan man som bäst
med officeren befann sig utanför musikpaviljongen,
så kom skolpojkar in helt opåaktat bland det andra
folket med något under armen; de fällde upp det, det
var bänkar, och innan man visste ordet av hade scenen
förvandlats till en skolklass, där officeren alldeles
självfallet slank in på sin plats bland de andra. Lika
ljudlöst trollades skolsalen sedan bort. Molander
sätter paviljongen på scenens ena sida och skolsalen på
den andra, och låter officeren traska över. Det är
mera i överensstämmelse med scenanvisningarna, men
mindre i överensstämmelse med styckets anda.
Advokatens korsfästelsepose i promotionsscenen, som
Molander fått mycket beröm för, har han övertagit från
Reinhardt, som visserligen utnyttjade den diskretare,
men just därför verkningsfullare. Nog är han ej blott
föregångaren, utan även mästaren.
Detta är kritik av kritiken, mer än av Molanders
uppsättning, som har andra stora förtjänster, ej minst
måleriskt och plastiskt. Vad man däremot måste rea-
gera mot är den om- och neddiktning i strid mot
styckets anda, som Molander tagit sig friheten till.
Strindberg var socialist, när "Ett drömspel" skrevs, och en
mycket betydelsefull del av hans allmänmänskliga
medlidande bottnar i harmen över den sociala
utsugningen av den arbetande klassen; det har inte fallit
Molander i smaken — vad därtill hör, har han
bortopererat. Och långt mer än anständigt är, har han
kristnat Strindbergs vaga, närmast buddhistiska
religiositet från seklets första år. Den rensande elden
som famnar det växande slottet, och den stora
blomman, som slår ut mitt i lågorna — denna sällsamma
och följdriktiga sluttablå, som modern teknik kunde
gjort så verkningsfull, har ersatts med en trist och
banal kliché, Strindbergs dödskors i jätteupplaga,
långsamt uppresande sig mot neutral bakgrund som
en annan majstång. Ett skrämmande exempel på hur
konfessionell sekterism kan fördärva en stor
scenfantasi.
Vad skådespelarresurserna beträffar, hade det
inhemska gardet utökats med åtskilliga införskrivna
gästspelskrafter, utan att väl dock nå
stockholmsnivån från 1935, som ju i detta hänseende var
imponerande. Mest glänste, som sig bör, Inga Tidblad
som Indras dotter, medan Håkan Westergren gjorde
officeren, Carl Ström advokaten och Gunnar Sjöberg
diktaren. Ebbe Lindé
Äktenskapsskolan (L’école des femmes) av Moliére.
Dramatiska teatern.
Det är naturligtvis inte riktigt snällt att komma till
Dramatens Molièreföreställning direkt från Paris med
färska och överväldigande intryck av Jouvet och hans
framförande av samma stycke. Hur mycket man än
bemödar sig att hålla isär intrycken och låta detta
vara detta, så tränger sig jämförelsen ideligen på,
och det vore närmast onaturligt om den inte utföll
till den svenska scenens nackdel. Här i landet sakna
vi ju bittert, inte bara de Moliére- och
Holbergtradi-tioner, som bilda ryggrad i fransk och dansk teater,
utan också varje inhemsk komedistil. Utan stöd av
och intuitiv kontakt med en dylik tradition måste man
hos oss bygga på kunskapstillägnelse utifrån, och
utan all fråga är det därvidlag av största värde att
äga tillgång till två eminenta kännare som Oscar
Wieselgren och Rune Carlsten.
Riksbibliotekarien, som också skrivit det av
teater-historisk lärdom späckade programbladet, har
presterat kraftprovet att nyöversätta hela
"Äktenskapsskolan", och det skall villigt erkännas, att hans svenska
textversion flyter synnerligen lätt, ställvis till och med
så lätt att den får ett tycke av karamellvers. Men
kanske har detta skett i den medvetna avsikten att
understryka det farsinslag, som i själva verket var så
framträdande hos Moliére efter vad en nutida forskare
som Rigal påvisat. På denna punkt kunde man nog
annars iakttaga en viss vacklan i regien. Denna hade
sålunda tagit bort ett berömt farsmoment i första
akten, där Arnolphe tre gånger i rad tar av drängen
hans hatt, som denne tar på sig lika många gånger
innan han begriper att han bör stå med obetäckt
huvud inför sin herre. Å andra sidan hade Carlsten
på ett sätt som saknar varje underlag i texten låtit
den enfaldige drängen klä ut sig till notarie och slo-
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
