Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Film
Symphonie pastorale. Regi: Jean Delannoy.
Gibé-Film.
Denna film efter André Gides utsökta,
komprimerade bok "Pastoralsymfonien" markerar ännu en gång
skillnaden mellan litteraturens konst och filmens. Vad
som i detta fall skulle utgöra filmens förtjänst är
samtidigt dess största svaghet: troheten mot det litterära
verket, ty denna trohet innebär ett underordnande, ett
återgivande i andra hand och utgår inte från filmens
egna uttrycksmedel. Resultatet: en högaktningsfull
filmatisering utan riktigt organiskt liv. Utanverket är
bokens, med åtskilliga utbyggnader, men denna snöiga
alpvärld verkar enbart kallt realistisk, utan det
symboliska paradisskimmer som den har hos Gide.
Framför allt är det dock själva kärnan i den psykologiska
konflikten som fallit bort.
Den blinda Gertrude företräder den skuldlösa
omedvetenheten och inger prästen en på samma sätt
skuldlös, omedveten kärlek till henne. Men prästens hustru
och son påminner dem snart om de moraliska kraven,
om verklighetens plan med dess trånga
gränsdragningar mellan gott och ont. I boken blir detta
kärlekens underordnande, dess världsliga kanalisering, för
mycket för Gertrude så snart den nyvunna
synförmågan gör henne medveten om alla komplikationerna.
Men detta framställer filmen som en rätt ordinär
känslokonflikt, där far och son är förälskade i samma
kvinna, som i sin tur har två rivaler att ta hänsyn till:
prästens hustru och sonens fästmö. Prästen har blivit
en person bland de andra, inte framställningens
medium, det medvetande i vilket Gertrude speglas
samtidigt som konflikten där kämpar sig fram till
medvetenhet. Nu är han sedd utifrån och ter sig ganska
osammansatt, dominerad av sin inbilska helgonattityd
och jagiska auktoritet.
I stället för utökningar av tvivelaktigt värde tycker
man att filmen kunde ha tagit fasta på sådana
väsentliga inslag som hemfärden och ankomsten med den
förvildade flickungen, där hon hjälplöst kvidande och
krälande av löss instinktivt klamrar sig fast vid
prästen, redan från början ett tvisteämne mellan makarna
och en anledning till dialoger mellan den spontana
kärleken och den sträva familjeplikten. Filmen
försummar också Gertrudes utveckling, hennes sällsamma
själsliga och kroppsliga förvandling, hennes öppenhet
och förundran inför tillvarons skönhet, sådan hon som
blind upplever den i sin fantasi. Det är ju denna
liksom kosmiska genomlysning som sedan kommer henne
att känna verklighetens murar och hinder så
outhärdliga att de driver henne i döden.
Man kan kanske tänka sig att Gertrude ser ut som
Michèle Morgan och prästen som Pierre Blanchar.
Men nog verkar väl denna Gertrude bra hård och
er-farenhetspräglad, utan mycket av mjuk och väntande
omedvetenhet. Och visst får man en utpräglad
skåde-spelarpräst med fanatikerblick och patetiskt befallande
gester. Nej, ingenting kommer riktigt inifrån i denna
strikta och kyliga film med dess återgivande av
utvändiga scener och arrangemang. Fast det ska
erkännas att man med Gides bok som jämförelse är långt
mera böjd att kritisera filmen för vad den inte är än
att ge den erkännande för vad den är.
Artur Lundkvist
Panik (Panique). Manus: Charles Spaak och Duvivier.
Regi: Julien Duvivier. London Film.
En av Simenons romaner ligger till grund för
Duvi-viers nya film: det är alltså en kriminalhistoria men
också en studie i människotyper, miljöförhållanden
och masspsykologi. Miljön förefaller vara ett parisiskt
utkantskvarter, typiskt lokalpräglat i sin stagnerade
stadsprovinsialism. Människorna är småborgare av det
inskränktare slaget, underkastade sitt eget
kollektivförtryck. Där är slaktaren med den utnötta hustrun,
bilreparatörerna, hotellvampen, den beskäftige
uppbördsmannen, och bland dem rör sig den utomstående,
den svartskäggige enstöringen, otillgänglig för alla
närmanden. Filmen börjar i halvdunkel, trevande, i
ett påträngande larm från bussar och lastbilar, i
trafikhetsen just före kvällen. Så samlar den sig och
klarnar kring det unga paret utanför kyrkan, men en
avsiktlig, brutal påtaglighet präglar även fortsättningen.
Det närbelägna tivolit larmar av folkliga nöjen,
ljusstrimmorna från karusellen snurrar genom" rummen,
kalkdammet ryker från bakgårdens trappställningar.
Hela atmosfären är spänd, hård och hotfull, mättad
med undertryckta lidelser.
Som en "hjälte" av ovanlig sort avtecknar sig efter
hand just den skäggige enstöringen, främlingen i
gemenskapen, som smyger omkring med sin kamera
och för en dubbelexistens som astrologisk doktor.
Bedragen och besviken är han en misantrop som dock
finner att han ännu inte är färdig med livets
illusioner när han får se en ung kvinna i hotellrummet mitt
emot. Men hon är inte annat än en åtråväckande
driftvarelse som klamrar sig fast vid en halvgangster, vars
brott hon tidigare tagit på sig och avtjänat straff för.
Hon nästlar sig in hos den äldre mannen och hjälper
till att få honom misstänkt för det rånmord hennes
älskare begått. Enslingen ställs nu inför den
hysteriskt rasande massan, han smittas av paniken, flyr och
störtar ner från ett tak, medan kvinnan vid gangsterns
arm förgäves försöker sluta ögonen för sitt förräderi.
Det är ett stycke besk och konsekvent tragedi, på
vissa sätt en parallell till Camus’ roman "Främlingen".
Filmen engagerar åskådaren intensivt i sin kritik av
genomsnittsmassans psykoser, denna massa som så
blint riktar sina ur förtryck och vantrivsel födda
aggressioner mot alldeles godtyckliga symboler. Duvivier
är här mindre den raffinerade artisten än den
psyko-logiske kirurgen, den hälsosamt brutale moralisten.
Artikuleringen i bilder och scener täcker kanske inte
alltid den innehållsliga avsikten, men resultatet är
ändå anmärkningsvärt genom sin kraft och skärpa.
Efter sina eleganta, svävande häxkonster i Hollywood
är Duvivier en regissör som åter fått fast mark under
fötterna och tydligen längtar efter hårda tag.
Viviane Romance ter sig neddämpat mjuk, kanske
fördjupad, med ögonblick av levande, fuktigt
glimmande skönhet. Michel Simon, "stark som ett träd",
har ett slags knotig resning och auktoritet, som gör
honom till en imponerande ensling bland gläfsande
massvarelser. Men för åskådare som inte i någon mån
kan identifiera sig med honom måste filmen
förmodligen bli pinsam och förvirrande. Artur Lundkvist
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
