Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Björn-Erik Höijer: Värdigt skeende med kommentar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
VÄRDIGT SKEENDE
MED KOMMENTAR
De var utrustade för en tre—fyra dar, och
det var nog tur. Redan efter första milen
började nämligen Hansson klaga på den höga
farten. De åkte saktare. Efter ännu en halvmil
märkte de, att Hansson andades flåstungt och
stannade för var femtionde meter för att gnida
ansiket och stödja kroppen mot stavarna. Då
sa de åt honom, att de skulle ta hans ryggsäck
i tur och ordning, ifall han kanske mådde illa?
Han gav dem sin packning och såg lojt på, när
de stuvade den på sina axlar. Så gled han i väg
och var nu först i spåret. Det var som om han
fått nya krafter; antingen för att han mist
bördan, eller så för att han var först. (Att åka
först går an — men hopplöst är det att åka
sist.) Efter en stund stannade han emellertid
på nytt och lutade sig mot ett träd med slutna
ögon, gulgrått ansikte.
— Jag begriper inte, stönade han som svar
på deras frågor, va som farit in i kroppen på
mig. Jag måtte väl inte ska gå och bli sjuk?
De gjorde upp eld, sen de grävt ner sig
i snön ända till marken, kokade en dryck av
smält snö och sockrat kakaopulver. Hjelm och
Hedlund satte upp ett provisoriskt vindskydd,
medan Gren och Berggren poade med
kokningen. Hansson satt på en bädd av deras
skidor och stavar med ansiktet i händerna.
— Drick det här, uppmanade Gren när
drycken var varm. (Han var kunnig i mixtum
compositum.) Men ta två alb yl först — här!
Sen satt de alla fem, hela fiskargänget, och
lyssnade på den tilltagande blåsten. Hansson
— också kallad Vargen — hade lagt sig
omkull och halvsov med stönande ljud. Det
började mörkna.
— Jo, det här börja fint, viskade lille
gri-nige Hedlund och fällde ner kajanamössans
klaffar. Ska vi verkligen ha gått och dragit
med oss en som inte är frisk?
— Inte då, svarade Hjelm, som i allt var
Hedlunds motsats; alltifrån växten — han var
en jätte medan Hedlund var något av en
pygmé — till humöret. Illa kan man väl må
utan att vara sjuk. Vi väntar lite till, så går
det över.
De väntade. Fällarna i vindskyddet tvang
blåsten att köra runt deras hörn; men den
snodde in med ilskna kast från sidorna och
uppifrån, drev kornsnö över dem, tills de snart
var igenrimmade.
Den förbannade marsblåsten!
Hansson-Vargen vägrade att resa sig.
— En stund till, ba han med ansiktet nere
i nävarna. Det känns som skulle det villa ge
sig, nu.
De satt och önskade, att han skulle skynda
på lite grand. De hade långt kvar än; drygt
halva vägen. De var på väg till sin koja, som
låg vid en fjällsjö med djupt, kallt
rödingsvatten ungefär tre och en halv mil från
samhället, fågelvägen räknat. Eftersom det fanns
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
