Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Björn-Erik Höijer: Värdigt skeende med kommentar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRDIGT SKEENDE MED KOMMENTAR
Timmerväggar, diktade med brungrått drev,
uppblandat med svart renlav och mossa. Det
drog jordkallt under britsarna. Snön tjöv sig
in i springorna i dörr och fönster.
En verkligt fin och varm liten koj a i skogen!
Men Vargen vägrade ta emot den varma
drycken.
— Låt mig vara, sa han grått.
— Ja, men det är ju brännvin i!
— Ta bort!
När de ingenting kunde göra, började de
leta i ryggsäckarna. De var hungriga som
vargar. De skar och bredde på och tuggade
och drack kaffe, kopp efter kopp.
Gren satt bredvid Hjelm på ena sidan elden,
kortare men satsigare än sin stora kompis.
Hans röda, runda ansikte blänkte varmt i
eldskenet. Hedlund satt ensam på den andra
britsen, lite sur och grinig och med ett ansikte,
som rymde alltför många egenskaper av den
sort de andra inte tyckte särskilt mycket om.
Han hade skägg, han kallades oftast Frälsarn.
(Egentligen en djupsinnig förvanskning av
hans yrkesnamn Fräsarn, gjord i syfte att
belysa också hans religiösa aspekter. Att han
överhuvud var med i laget berodde på att han
nog inte gett sig förr, samt att han ju trots allt
hade sina ljusa stunder.) Innan han bröt sitt
bröd, knäppte han händerna och böjde huvut
som en evangelist; de andra bevittnade detta
med ironiska ögon. Han slet i sig tuggor så
gott de maskätna tänderna tillät. När han
sörplade i sig kaffet, rynkade de andra pannan men
sa ingenting.
De släpade in ved för natten, fyllde
pannorna, såg om pjäxor och handskar, slog några
menande slag på nätpåsen. Där ute körde
vinden allt hårdare i trädtopparna och tjöt, när
den kom loss. Ibland sjönk elden, då kändes
det genast kallt. När den flammade för
häftigt formligen sveddes skäggstubben på deras
kinder.
Vargen andades allt häftigare och började
åter kränga med sin kropp. De satt tafatta och
såg, hur han snart vred sig som en mask på
en krok. Vad kunde de göra? Varje gång
någon av dem var fram till honom med en len
fråga slog han ifrån sig och ville ingen hjälp
ha. Han stönade som ett djur. När han vände
ansiktet mot elden, såg de, att det var alldeles
förvridet och svettigt.
Plötsligt satte han sig upp på britsen och
stönade med fingrarna i håret och ett hemskt
gurgel djupt nere i strupen. Han gungade
kroppen av och an. Och innan de hunnit
uppfatta varningen började han spy. Ryggen
välvde sig på honom, han släppte ut tungan
och slet och skrek och vrålade. Den
avskyvärda lukten drev dem upp på britsarna. Ingen
fick hålla honom, inte ens hålla fram lite
granris att ta emot på. Nu fick han frossa, reste
sig, stapplade mot dörren, slet upp den och
föll framstupa över tröskeltimret, ut i snön.
Åååå...! stönade han.
På detta makabra sätt påbörjade han en
fruktansvärd brottning, vars orsak de inte
fattade men vars verkningar var nog så påtagliga.
Medan Hedlund ba bön på bön ingrep Gren
och Hjelm mera så att säja naturligt.
Hansson måste knäppa opp. Gren fick stå med
honom ute i snön, fick äntligen stödja honom.
Han tömde sig genom alla öppningar.
Allting som var hål sprutade ut illaluktande
av-söndringar, allt medan mannen själv liksom
krympte och dog inför kamratens ögon. Hjelm
slog det kokande vattnet över de nersmutsade
tingen inne i kojan, gned med granris, vräkte
ut alltsammans i snön. Hedlund sprang ut och
såg — men åsynen var honom för stark; han
sprang in igen och kröp ihop på britsen med
händerna för ansiktet.
— Jag förmår inte, jag förmår inte—,
väste han.
Konvulsionerna kom i vågor med stillare
rum mellan allt häftigare skummande kammar.
Efter andra eller tredje utbrottet låg Hansson
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
