Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Björn-Erik Höijer: Värdigt skeende med kommentar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRDIGT SKEENDE MED KOMMENTAR
De rörde sig som figurer djupt nere i
drömmen, tassade lent mellan sysslorna, som de
tagit på sig, nu. De måste städa än en gång.
Någonting märkvärdigt hade hänt nära dem,
de hade blivit delaktiga därav: det måste
hedras. Allting skulle ställas till rätta. Bordet
i fönstret var inte rengjort på månader, men
nu blev det rent. Spishällen borstades, det var
som om runt den suttit kvinnor, inte män.
Golvet sopades, bråte under britsarna letades
fram och bars ut. De rev upp granriset för
tredje gången, samlade ihop bruntorkade
kvistar därunder och inne mot väggarna —
och bar ut. Ja, själva kaffekärlen gneds med
hett vatten och en kort granruska, som sen
förintades i lågorna. De strök kinderna som
börjat bli vassa. Det var så nära att de måst
tvätta sig.
De förstod inte riktigt varför de bar sig så
åt. De bara utförde det, som på order.
Sen började de språka. Viskande gick de
ner i händelsens djup. Nog var de trötta, men
inte kunde de tänka på sömn nu. Ur tystnaden
i kojan steg det de nyss varit med om fram
igen, tog på dem med händer av annan realitet
än då, en som tvang dem på knä, nästan. Mens
det skedde — inte förstod de då, inte. Nu
förstod de det. Det vill säja: de förstod, att
det inte bara varit det de sett, luktat och hört.
Händelsen levde och lade allvarsamt meningen
så nära dem, att de liksom vaknade upp ur en
dvala för att samtidigt sjunka ner i en annan,
en med tyst värdighet. Ja, händelsen hade en
värdighet som gjorde dem tafatta som inför
endast födelse och död.
— Förbanna mig tror jag inte han går
levande ur den elden, sa Gren.
— Svär du? frågade Hedlund och skakade
sitt allvarliga, rödhåriga huvud. Sen du sett
allt detta?
— Bry dig inte om det, Frälsarn, gör inte
det.
— Jo, vet du vad ...!
— Som sagt, bry dig inte om det. Det var
det hemskaste jag varit med om, och ändå är
man snart förtitre. Om han inte spytt så
förbannat. Det rann ur varenda hål, allt möjligt.
Och han formligen försvann mellan mina två
händer. Han var märkt, såg ni det? Såg du
det, Hjelm? Såg du ögona? Själva läpparna,
såg du dom?
— Man fattar det inte, medgav den store
stigfinnaren. Han var ju död! Men likafullt
rätar han ut bena och sträcker ut armarna och
drar åt sig andan och somnar sen, som om han
bara haft en liten mardröm. Va? Hur klara
han det?
— Hur han — klara det?
— Ja! Han gav ju opp, han liksom brydde
sig inte om hur det gick, bara det vart
färdigt nån gång. Och sen, när det äntligen är
hänt — ja, då sprättar han till som en lax
på språng!
— Nog verka det som om han var nödig på
att leva i alla fulla fall. Tacka för att han ville
leva! Men det som grävde ini honom var
i starkaste laget. Tur att han slapp vara ensam,
han kan tacka sin skapare för det. Tänk om
han fått det för fjorton dar sen, då han var ute
mol allena och härjade och hade dragit med
sig hela månadsranson! Han gick på
ögon-bryna när han kom hem och släpa skiderna
efter sig, fasthakade i stavarna, han var blå.
Tänk om han fått det då!
Nu förde Frälsarn in nya begrepp i
kommentaren.
— Vem som klara honom? Ja, det ska jag
säja: att inte var det ni.
— Nähä! Men — kanske du?
De tänkte: du som satt med näsan mot
väggen och mumlade gråa ord för dig själv och
inte såg på ens en gång.
— Mera än ni i varje fall.
— Nä?!
— Jag ba.
— Va?!
2 BLM 1947 IV
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
