Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Björn-Erik Höijer: Värdigt skeende med kommentar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
— Jag rikta mig till den ende som rår över
död och liv.
— Å fan!
— Svär du åt Gud, Gren!
— Förlåt, Frälsarn, det bara halka ur mig,
det mena jag inte. Det var alltså du som gjorde
susen, då?
— Gud gjorde det. Jag ba han skulle ha
överseende.
— Det var snällt gjort, Frälsarn;
verkligt.
— När ni misslyckats, när han själv gett
opp, då var det som Gud böjde sig hit ner och
blåste in ny anda i hans näsborrar.
— Såg du — på?
— Jag såg det ni såg.
— Ja—ha?
— Att han var död!
De tystnade en stund och tänkte på detta.
Av deras hjälp hade mannen inte kommit
långt, Frälsarn hade rätt. Och fast han nog
hade själva gnistan kvar, djupt inuti — den
ensam hade heller inte gjort det. Han var död,
så död man kan bli på en evighetslång natt.
Men så, plötsligt, sprättar han till, formligen
gör en cirkusgest med kroppen — ja.
Gud.
Nej, det kunde de inte svära bort; bäst tiga
en stund.
Men strax var händelsen på dem igen, drev
dem ner i morrondvalan och — i sig.
— Säja va man säja vill, men ingen annan
hade rett opp den pärsen, återupptog Gren
ärendet när tystnaden blev honom outhärdlig.
Inte ens du, Hjelm, med din rygg.
— Så är det nog, instämde Hjelm. Ingen
annan skulle stå ut med det liv han i alla fulla
fall för, heller. Minns ni i julas? Jag har aldrig
sett en karl ta in så mycket på så kort tid! Men
tro inte han stöp den gången heller. Han är
hård.
— Nästan rå.
— Han skrär inte orden. Allra helst när
han fått nå i sig hittar han på dom grövsta
beteckningarna.
— Får han sen mera, då ska han diskutera.
— Och sen börjar han ska slåss.
—■ Ute i skogen går han bara på, rakt fram.
— Och ändå, ändå___
— Vargen är ändå Vargen, ja!
— Men — va sitter det i?
— Om det varit en annan, hade han väl
varit ihjälslagen vid det här laget. Och inte är
du kapabel svära på, om han är ond eller...
— Va då?
— Ah, ingenting.
— Du menar — snäll?
De stirrade över till den stilla sovande
mannen, vars egenskaper de i alla fall bara
antytt — så där. De kände sig ömma mot honom.
De hade velat vara unga kvinnor och gå dit
fram och stryka svetten ur hans korpsvarta
hår. Varför tyckte de ändå om honom? Om
han fattat dem och varit frisk, hade han ju
sett hånfullt på dem och kastat till dem en ny
sarkasm!
— Det var som en jakobsbrottning, sa
Frälsarn efter en stund — och förde än en
gång in dem i metafysiken.
— Jaha?
— Han vann — men först låg han på knä
och hade gett opp spelet.
— Du säjer det?
— Och måtte han nu bara fatta och förstå
och bli en annan efter det här!
— Hö!?
— Jo! Och ni med!
— Vi!?
— Begriper ni inte, att om inte Gud satte
ner ett finger och redde ut garnet åt oss, så
ginge det åt pipan med en gång! Håna ni, gör
det! Men en vacker dag... För resten får vi
se, när han vaknar.
— Just det. Nå, Frälsarn, gäckades de, vem
är det som trasslar till det fördömda garnet,
då? Fan själv?
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
