- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
308

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Björn-Erik Höijer: Värdigt skeende med kommentar. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BJÖRN-ERIK HÖIJER

Han vägrade ta emot vare sig mat eller dryck.
Emellanåt läppjade han på vattnet i sin
björkskopa, som han ställt fram på spishällen. Men
han spottade genast ut det på golvet, där det
sipprade in under britsen. Tillfrågad om sitt
befinnande svarade han småleende.

— Fint!

Då Frälsarn rakt på sak frågade, vad han
själv trodde det var, tillade han med mörker
i rösten.

— Jag tror det är djävulen själv, vet du
vad.

Men ont hade han inte, det kunde han
övertyga dem om genom att le. Visserligen var
hans smil en smula resignatoriskt, eller kanske
stilla; men det berodde väl på själva kroppens
slakhet.

Han såg ut som en som blivit religiös på en
enda natt — tyckte de.

Strax före två kom Berggren och bultade på.
Ingen doktor. Han hade släpat skidkälken med
sig, han var nästan slut. (Det var nämligen för
lös snö ännu för kälke.)

— Hur står det till? frågade han, som
han kom inom dörren. Jo, du kan ställa till,
du! Titta — han ligger och pyser, medan en
annan — va! Ingen ambulans; man kan inte
gå opp i det här vädret. "Ni får försöka ha
hem karlen på nå vis", sa doktorn, "det är
en vanlig matförgiftning, han klarar det nog
själv, är han av den sorten ni berättat." Här
har du nå droppar, som han skrev ut! Är
kaffepannan varm?

Stormen ökade i styrka. Ingen kunde ge sig
ut med en sjuk i det vädret; de måste vänta.
Berggren hällde i sig några koppar — så stöp
han omkull på britsen och snarkade tvärt; han
hade nog gjort sitt. De satt på byxbaken och
lät skeendet ha sin gång. Det gick ingen nöd
på dem, när de ville kunde de sätta i gång med
en supning av skapliga mått. Men nej; deras
göra var att fiska, inte supa. Sen skulle de inte
säja nej; sen, när kvällen sänkte sina kjolar

308

och natten tågade fram till ett nytt svart
tolvtimmars famntag. Inte nu. Vargen samlade sig
redan till nya insatser på sina fronter — syntes
det. Frälsarns fromma böner hade möjligen
gjort sin lilla effekt. Men de kunde ge sig på,
att inte hade det verkat i det okända. Det
kända — livet—döden — kunde nog vara
mottagligt för suckar. Men inte det andra, det som
var långt före detta och som skulle stå kvar,
tyst och kyligt och nattsvart, långt hädanefter,
bortanför, bortom — det hörde inga böner,
det var inte mottagligt. Ett ögonblick hade det
sänkt sig ner till dem och siktat i första hand
på den sjuke. (Det var då han gjorde sitt
språng...) Ingen, ingenting kunde förmedla
dem till en ny kontakt! Det hade varit; nu
var det inte mer.

Och därför slöt de alla upp kring Hjelms
förslag, som kom efter två intensiva pipstopp
vid tretiden på eftermiddan. De skulle trotsa
stormen och företagets så kallade
meningslöshet och gå ner på älven och borra upp några
hål! Just här i Lombola! Om också vattnet
rann uppåt — de skulle sänka ner sina pimplar!

Det var som att höra livets egen stora röda
signal. De rusade upp. Men en av dem blev
besviken, det var Frälsarn. För nu gav Gren
honom order att sitta och vakta bredvid den
sjuke — eller friske — eller vad de skulle kalla
honom. Frälsarn protesterade och skrek sitt
nej. Då försäkrade de, att om han visade sig
där nere, då skulle de sänka ner honom i hålet
med rött hår och allt, stöta ner honom och låta
honom rinna sin väg. (Inte bara dra honom
humanistiskt under vattnet från hål till hål,
som man gjort med lapparna en gång i
världen, här uppigenom, då de tredskades och
vägrade stå gruvkapitalet till pass.) Frälsarn
fick vara så god och resignera. De andra
nickade åt Vargen, som gjorde en flott gest
med ena handen — och så ut. Stormen omslöt
dem vrålande och försökte genast få dem ner
på knä. Nix! De bara satte ut benen och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0324.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free