Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Rex Warner: Den allegoriska metoden. Översättning av Åke Runnquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REX VÄRNER
DEN ALLEGORISKA
METODEN
De flesta människors tankar tycks med något
slags avsky vända sig bort från begreppet
allegori. Och dock utgörs en stor del av deras
talande och handlande, åtskilligt av deras
förströelse, deras nöjen, deras mer avancerade
tänkande och deras filosofi av allegorier. Taget
i bokstavlig bemärkelse är en allegori "annat
talande", när en sak skildras under
föregivande av att man skildrar en annan. En
smula eftertanke kan visa hur uppfyllda vår
alldagliga konversation och våra tankebanor
är av allegorier. När vi säger att vi är
"utpumpade" eller "handfallna", när vi beskriver
en "blixtattack" eller ett "skott" i fotboll, när
vi tänker på ett musikstyckes "form" eller
använder ordsammanställningen "Gud Fader",
talar eller tänker vi allegoriskt. Inte heller
skulle vi när det gäller detta vardagliga tal
eller dessa vanliga tankar ett enda ögonblick
lyssna på den puritanske realist, som
insisterade på att detta skall vara detta, på att man
skall kalla var sak vid dess rätta namn.
Uttrycket "skott" betyder något, även om det
tillämpas på en ivägsparkad boll. Det ord,
som betyder en sak, beskriver sällan hela
saken och skulle aldrig kunna beskriva den
i alla oändliga aspekter och relationer.
Därför har vårt språk och vår
tankeverksamhet utvecklats i allegorisk riktning, så att
"annat talande" blivit ett naturligt element
för oss.
Allt detta är riktigt — och dock betraktas
allegorier och en allegorisk metod när det
gäller litteratur fortfarande med misstro av
realistiskt inriktade kritiker, ehuru jag hoppas
och tror att dessa herrar snart är utdöda. De
brukar envisas med att påstå: "Om en
författare har något att säga, varför kan han då inte
säga det rentut?", utan att observera att denna
typ av kritik mycket liknar (om den inte rentav
är identisk med) den trångsynta lyrikkritik,
som säger: "Om han har något att säga, varför
kan han då inte säga det på prosa?"
Detta slags kritik har rötter från flera håll.
Å ena sidan bottnar den i befogad och
förståelig misstro mot det högtravande, mot vackra
abstraktioner utan relation till verkligheten,
men å andra sidan härrör den också ur
kälk-borgerligheten hos den halvvetenskaplige, den
galna tron på ett mekaniskt universum,
uppbyggt av fristående delar, vilka alla kan
katalogiseras, undersökas till sin funktion, sättas
ihop igen och förstås. Under en tidsperiod
ansågs detta i vida kretsar vara "en
vetenskaplig inställning", och ett noggrant beskrivande
av några av livets lättaste och mest påtagliga
sidor ansågs vara den huvudsakliga roll en
författare kunde spela i den nya hygieniska och
upplysta världens gradvisa utveckling. Man
förlorade ur sikte både livets storhet och dess
mysterium, och ju mindre man märkte dem,
dess mer "realistisk" var man.
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
